RÄTT VÄRDEGRUND – EN KÄRLEKSHISTORIA

 

 

 

 

 

Jag har läst två biografier parallellt den här veckan. De är så pass skruvade var och en för sig att jag var tvungen att väga upp den ena med den andra – lite som att äta glass och chilipeppar om vartannat. Biografierna är skrivna av två starka kvinnor med helt olika levnadsöden och syn på tillvaron. Den ena är ett av Sveriges mest uppskrivna politiska varumärken – den andra en av världens mest kända porrstjärnor. 

”Man bör överlåta skrivandet av hagiografier till utomstående”, sa en vän lakoniskt när vi diskuterade Annie Lööfs självbiografiska bok ”Sanningens Ögonblick”.

Jag är böjd att hålla med.

Fast kanske orkade inte den energiska Centerledaren vänta på att någon utomstående skulle ta mod till sig och fråga? Hon erkänner själv att hon är otålig och hela tiden vill ”framåt” så till slut skrev hon den själv. På ett sätt är jag tacksam för det initiativet – detta är på många plan fascinerande läsning.

Precis som Asa Akiras bok.

Interiörerna från den ”dominatrix-dungeon” i New York där Akira under en period jobbade får till och med en avtrubbad cyniker som jag att skaka på huvudet. Tänk att underkasta sig en sån arbetsmiljö… och sedan tänker jag på Hannes Hervieu – Annies Lööfs handgångne pressekreterare.

Det finns paralleller där.

Asa Akira rökte under en kort period crack på jobbet. Det tror jag inte alls att Hervieu gör, men man kan inte låta bli att fundera på hur han – och andra i Annie Lööfs närhet – gör för att processa hennes intellektuella dödsförakt.  Jag raljerar lite nu – förlåt – jag ska försöka att inte göra det så mycket… Det här är nämligen viktigt: att försöka förstå politikern Annie Lööf som trots att hon leder ett parti som ligger och skvalpar mellan 5% och 8% i opinionsmätningarna fått massivt medialt genomslag i Sverige. Och i Europa – efter det famösa ”roofs of glass”-samtalet med Jordan B. Peterson hos Skavlan.

Dqdts4OW4AEjpdy

***

Mycket av det Annie Lööf säger offentligt är lappri och det är hon väl medveten om – hon skriver öppet och ärligt om det i första kapitlet; hur hon under en period i början av sitt partiledarskap uppfattades som en hopplös ”floskelmaskin”. Men det var ett försvar för att slippa bli personlig. Hon var dessutom, som ung och oprövad partiledare, rädd att göra fel och det kan man definitivt ha sympati med. Annie Lööf anser sig hur som helst ha kommit en bit på vägen nu. Hon vågar sticka ut och ta plats på ett helt annat sätt 2018 jämfört med 2011. Som när hon slog näven i bordet i den där TV-debatten och ryade åt Jimmie Åkesson:

”Men hur uttrycker du dig!”

Där tittade den verkliga Annie fram.

Klassens ordningsvakt. Den Ständigt Rättrådiga. Vinnarskallen. Glaset är halvfullt-människan. Tjejen Som Aldrig Ger sig och den som Inte Är Rädd Att Säga Ifrån och Ta Plats; som utan att blinka hyllar sin gamla professor emeritus i straffrätt för hans ”klarsynthet” (jo, det står så) när denne säger till henne:

”Det väntar nog andra, större uppdrag än de juridiska för dig framöver.”

(sid 58)

Här har vi f.ö bokens röda tråd: självförhärligandet. Det skenar friskt redan efter några sidor, tillsammans med oförmågan (eller oviljan) att stryka de värsta bombasmerna.

Boken börjar:

”‘Jag åker hem.’ Så föll orden. Jag sa dem tydligt och med eftertryck.”

Detta refererar till det beramade ”Centermanifestet” (det med månggifte, avskaffad arvslott och fri invandring) som år 2012 tvingade Annie Lööf att avbryta en Thailandssemester och hals över huvud bege sig hem till Sverige för att städa upp i debatten. Säkert en dramatisk händelse i Annies liv, men det är förstås en bit kvar till Reagans bevingade: ”Mr Gorbatjov, tear down this wall!”, och även till Fälldins ödesdigra: ”Håll gränsen!” (från en tid när Sveriges suveräna nationsgränser var något relativt oomtvistat.)

Fast hon sa det i alla fall ”tydligt och med eftertryck”.

Så här kan f.ö en typisk mening i ”Sanningens Ögonblick” se ut:

Att vara en företagsam människa handlar om att engagera sig och göra det extra för att man vill dra sitt strå till stacken.”

”Oj.” tänker jag. ”Såpass?”

Fast den sarkastiska reaktionen handlar inte så mycket om elakhet utan mer om genuin förvåning. Bitvis är det påfallande mycket plattityder, till och med för att vara Annie Lööf. Hon målar med breda penseldrag, även som författare, och slår fast att ”värderingar” är det som ska vägleda en politiker (sid 252).

Inte faktiska omständigheter – utan ”värderingar”. Lite oklart vems. John Lockes? Adam Smiths? Rousseaus? Hon ger ingen tydlig bild av sina ideologiska förebilder, förutom Torbjörn Fälldin som hon verkar ha gillat skarpt. Hon skriver respektfullt om den gamle Centerledaren och man tänker, en aning sorgset: ”Tja, det är i alla fall bättre än om hon lyft fram Maud Olofsson…”

Skärmavbild 2018-12-03 kl. 15.47.26.png

Oron för extremism finns med som ett återkommande tema i ”Sanningens Ögonblick” och främst nazistisk sådan, även om Lööf också tar tydligt avstånd från ”radikal” islam och religiöst hedersförtryck. Hon skriver också klart och tydligt att Sverige inte kan vara ett land som hela världen ska fly till (sid 275) och/men ondgör sig samtidigt över Sverigedemokraternas taktik att lyfta fram vissa grupper i samhället som syndabockar.

(Ungefär som hon själv lyfter fram SD som syndabockar – fast tvärtom.)

Slakten/massmordet på Drottninggatan den 7:e april 2017 är en händelse som gjort starkt intryck både på politikern och människan Annie Lööf. Hon skriver inlevelsefullt om ”lastbilens vansinnesfärd” och ”lastbilens framfart” genom huvudstadens centrala delar, fast här faller hon tyvärr i samma fälla som många andra liberaler och kommer med det huvudlösa rådet att ”vi måste fortsätta att leva som vanligt” (sid 282) – som svar på hur det eskalerande, religiösa vansinnet ska hanteras; annars ”vinner” terroristerna.

Trots att de ju redan vunnit.

Oh, well.

1492667566

Annie Lööf vill, lika lite, som någon annan politiker peka finger åt ”utsatta grupper” (läs muslimer). Men i passagerna kring terrorism/ nationalism/främlingsfientlighet vinglar hon fram på slak lina. Hon sätter ner foten om SD och om det ”gigantiska” värderingsglappet mellan det partiet och hennes eget – trots att dessa två partier, i ett globalt perspektiv, naturligtvis ligger kant i kant med varandra.

I alla fall jämfört med Rakhmat Akilov.

Eller SSU Skåne.

***

Småföretagande och avreglering är något annat Annie Lööf brinner för. Det är hennes universalmedel mot de flesta av samhällets åkommor och det är kanske inte så konstigt. Hon växte upp med Gnosjöandan ”vinande runt sig” som det står på sid 175. Det låter jobbigt för en utomstående, men uppenbart har detta konstanta vinande präglat henne djupt och möjligen är det förklaringen till hennes politiska tondövhet; hennes motvilja att på djupet diskutera några av samtidens mest brännande och komplexa frågor; exempelvis den oförenliga ekvationen hög invandring från kulturer som inte präglas av Gnosjöanda + sekulär lagomstat.

Eller invandring från länder med en helt annan sorts Gnosjöanda än den Annie Lööf växte upp med i trygga Värnamotrakten:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/gymnasielagen-utnyttjas-av-kriminella?fbclid=IwAR1MJDFy2Vuum5HEHBbbzGxSzvYYK2GWDH7h8S8jKMMggOc4d7HFpi3cv-Y

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-betalade-miljonbelopp-gangkriminella-fick-lyxlagenhet?cmpid=del%3Afb%3A20181126%3Amalmo-betalade-miljonbelopp-gangkriminella-fick-lyxlagenhet%3Anyh%3Alp&fbclid=IwAR2ih1BPSoytJTbk4GMlpDl2dsVmbsdjTc5VurM5iXcUy8_xPW9DtCvDYmE

Annie Lööf skriver att hon vill vara en av framtidens ledare (sid 288) och att hon vill komma med konkreta förslag på (politiska) lösningar och inte fastna i ”problembeskrivningen”. Efter att ha läst framför allt kapitlet Värderingskampen står det klart att hon skulle behöva stanna upp och fundera mycket mer på just problemen innan hon hastar vidare med förslag på lösningar. Hennes analyser om populism och nationalism är i bästa fall triviala; inget var bättre förr och populisterna/nationalisterna ”vill ta oss tillbaka till en tid som egentligen aldrig existerat” (sid 286).

1976 C 359

Den goda sortens historierevisionism alltså.

Hon citerar också Evelyn Beatrice Halls/Voltaires berömda sentens om att vilja gå i döden för någon annans rätt att uttrycka sina åsikter.

Oklart om detta gäller även islamister.

Och nazister.

***

Annie Lööf tillbringade barndomen i Maramö. På skolloven satte hon plant för 10 öre styck. Asa Akira växte upp i Tokyo och på Manhattan i en japansk diplomatfamilj. Hon läste på UNIS (FN:s internationella skola) och tillbringade en stor del av sina tonår med att testa droger och snatta lyxprodukter på FAO Schwarz och Ralph Lauren. Hon testade ecstasy som 12-åring, boffade rengöringsmedel när hon var 13 och ville redan som ung in i porrbranschen. Akira är född exhibitionist med extremt stark sexdrift; hennes karriär i porrbranschen har inget med pengar och berömmelse att göra. Det är en ”kärleksaffär”.

Allt enligt egen utsago.

Hon säger sig älska porrbranschen och hennes bok är på många sätt antitesen till Linda Lovelaces ikoniska antiporrmanifest Skärseld. Akiras första film hette Asian Babysitters 13: Anal Edition och därefter har hon medverkat i hundratals filmer med titlar som Weapons of Ass Destruction, Lick My Pussy Dry, Double Black Penetration och (icke att förglömma) Drowning in Bitch Juice 3.

Samt Family Guy.

Hon har även stått modell för världens dyraste sex-latexdocka i naturlig storlek.

(Kan bli din för bara 5749 dollar.)

asa-akira-just-released-the-most-expensive-sex-doll-on-the-market-2.jpgAsa Akira är med andra ord inte helt lätt att artbestämma. Hon tillhör den vältaliga, välutbildade generationen porrskådisar som parallellt med filmandet skriver böcker (Sasha Grey), målar i olja (Ashley Blue) eller läser på universitet (Laurie Wallace – skotska med dubbel examen i tyska och Political Science vid Loyolauniversitetet i Maryland). Tera Patrick har en examen i mikrobiologi och Asia Carrera är medlem i Mensa.

Flera av dessa kvinnor är sprungna ur en till synes välordnad medelklassbakgrund eller – som i Asa Akiras fall – ur politisk, japansk adel. De passar inte in i den stereotypa bilden av svanktatuerat trailer-parktrash från Alabama som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn och som använder porrbranschen för självmedicinerande syften. Vissa av dem kallar sig också för feminister och dessa underdjur är förstås svåra att hantera i ett svenskt post-#metoo-sammanhang.

Egentligen borde de inte finnas.

Unknown

Men både Sasha Grey, Orianna Small, Jenna Jamesson, Traci Lords, Jenny Ketcham och svenska Puma Swede finns – vare sig man gillar det eller ej – och de har rönt internationell uppmärksamhet med sina böcker; de har skrivit rörande/upprörande om porrindustrin från olika synvinklar. Akiras och Smalls böcker sticker ut för sin extrema gränslöshet och faktiskt – sin litterära stilsäkerhet.

De utmanar klichébilden att porrskådisar är misslyckade high-schooldropouts som är för dumma för att förstå vad de håller på med (på samma sätt som den universitetsutbildade Drottninggatan-bombaren Taimour Abdulwahab utmanar den stereotyp som säger att alla terrorister är outbildade, ”rastlösa” killar som mördar och spränger p.g.a ”socioekonomiska faktorer”).

”Jag hade som mål att aldrig, aldrig, bli känd som tjejen som inte kunde hålla tätt under en analscen”, berättar Asa Akira i sin bok. ”Men så kom dagen då jag skulle spela in en sådan scen och hade ätit rödbetssallad kvällen innan…”

Hon guidar oss vidare i sin brokiga karriär.

Som strippa, som dominatrix, som sällskapsdam åt ett excentriskt miljonärspar i Florida. I samband med det kapitlet avslöjar hon att hon (kanske) blev våldtagen av en manlig barnvakt när hon var mellan två och tre år gammal.

Man hinner precis tänka: ”Jag visste det!” innan Akira lägger till:

”…fast jag tror att jag gillade det. När jag tänker på honom (förövaren förf. anm.) kommer inget annat än positiva känslor upp. Jag känner mig inte rädd eller föraktfull. Om något får det mig att le.”

Det är extremt provocerande att läsa.

Svårt.

Man tänker: ”Du får inte KÄNNA så här! Och om du INTE känner så innerst inne får du fan inte LJUGA om det i den här boken!”

Men det får hon givetvis. Både luften och litteraturen är fri.

I alla fall i USA.

***

Asia-Carrera-Cover

***

Asa Akira skriver i ett brev till sitt ofödda barn:

”Mommy met Daddy in her first DP-scene. Do you know what that is? DP means double penetration… your Daddy could treat a woman like a filthy whore one minute, choking her till the point of passing out; and then slap her across the face the next minute to regain consciousness… (…)… whispering sweet nothings in her ear.”

Det är givetvis effektsökeri, som så mycket annat i Insatiable, men jag tänker att som svensk kanske det kan vara nyttigt att läsa henne ändå. Jag hade gärna högläst den här boken i mansgrupp tillsammans med knytblusarna Micke Damberg och Peter Englund. Hade de blivit upprörda över Akiras skamlösa porr-haussande? Hennes konsekventa romantiserande av sexuellt våld och sadism? Hade de grimaserat äcklat åt hennes anala äventyr?

Hade de fått stånd?

Hemuppgift till nästa högläsning: kan man – som svensk – acceptera att det finns kvinnor som Asa Akira? Kvinnor som sätter en ära i att kalla sig hora? Som anser att det är ett tecken på ledarskap och organisationsförmåga att kunna hantera elva kåta män samtidigt i ett s.k ”blowbang” – en gruppavsugning där bara tre av männen får penetrera och de resterande åtta därför måste hållas nöjda och glada utan att det spårar ur?

Det finns, bevisligen, olika sätt att se på detta med kvinnligt ledarskap.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra – jag säger bara att det är intressant med skilda perspektiv. Annie Lööfs ledarskap handlar till stor del om att vara ”tydlig” och att ”stå upp för” behjärtansvärda saker som exempelvis jämställdhet och antirasism. Asa Akira tar kommando på andra sätt – genom att berätta för världen om sin prisbelönta ringmuskel. Hon vill genom sin exhibitionism och sexuella gränslöshet vara ett föredöme för kvinnor i alla länder. Precis som Annie. Men dessa två kvinnor existerar såklart i varsitt separat universum. För oss svenskar är Annies värld normen och varje god svensk måste självfallet himla sig över Akiras aningslöshet. Porr leder till kvinnoförtryck. Utan undantag.

Även bögporr.

Förlåt.

Jag skämtar nervöst nu, men det här är svåra ämnen att förhålla sig till och jag suckar äcklat (och skamset) när Annie Lööf ger exempel på det näthat som med jämna mellanrum drabbar henne:

”Du vill väl bli knullad i röven av dessa invällande babianer.”

Det skulle gå att påpeka att Asa Akira å sin sida älskar både analsex och sexuell förnedring men det är givetvis två vitt skilda sammanhang. Givetvis. Det går inte att blanda så, även om jag kanske just gjorde det… jag får skylla på Freud… eller Jordan B. Peterson… tro mig, det var lika svårt för mig att läsa Insatiable och ”Sanningens Ögonblick” parallellt som det är för dig att läsa den här recensionen/essän.

Det blir en övning i att tänka rätt och att hålla isär saker som likt radioaktiva isotoper inte ens får nudda vid varandra.

DapXmQcXkAA4gMP

m5zg2ap91syz

***

Jag läser Annies bok efter generositetsprincipen. Jag försöker tolka hennes politiska teser så välvilligt det går och jag inser efterhand att hon verkligen tror på sina egna formaliserade lösningar, även om de är tunna som smörpapper. Hon tror att integrationen kan lösas genom att erbjuda människor ”alternativ”. Exempelvis unga människor som hamnat i extremism.

Men – kan man utesluta att dessa människor tycker att de redan hittat det bästa alternativet? Oavsett om det heter islam eller nazism? I fallet med islam är det en dryg miljard människor mot Annie och hennes femhundratusen stjärnögda Centerpartister. Risken finns att hon inte kan erbjuda den miljarden något de vill ha, fast det perspektivet verkar hon inte ha funderat över. Hon är religiöst övertygad (oh, the irony) att alla människor innerst inne är västerländska demokrater – och Centerpartister – de har bara inte upptäckt det än.

***

Jag vet inte om Annie haft hjälp av en spökskrivare. Eller om hon läste hela boken innan den gick på tryck. Det låter taskigt men det är en ärlig undran eftersom vissa passager i boken verkar vara skrivna av någon som vill henne illa politiskt (typ Aron Etzler eller Johan Ehrenberg); till exempel när hon lyfter fram den turkiske turisten Kadim.

Kadim blir efter märkliga omständigheter strandsatt på en parkbänk i Värnamo. Tack vare ”civilsamhället” (allmosor) får han hjälp att börja jobba och sedan startar han städfirma, han kommer på fötter och ”får utlopp för sin kreativitet och sina egna drivkrafter”.

”Är detta satir?”, tänker jag misstänksamt. ”En subtil drift med nyliberalismens religiösa tro på individens förmåga – ansvar – att alltid ta sig själv i kragen?”

Fast sen inser jag att Annie Lööf förmodligen aldrig hört talas om ordet ”subtil”. I alla fall inte i politiska sammanhang. Det är så här det ser ut i hennes värld.

6a00e5524922de883301b7c7c7b91d970b-600wi.jpg

Det är, kanske inte helt oväntat, lite av amerikansk självhjälpsbok över ”Sanningens Ögonblick”. Tänk Wayne H. Dyer korsat med Madicken. Och lite ”all over the place” ur ett berättarperspektiv. Annie Lööf skriver om en rad viktiga frågor som mobbing, #metoo, utbrändhet, giftig färg i barnleksaker och antibiotikaresistens, men slutsatserna är grunda. Det känns som att hon bockar av sakerna på sin godhetssignalerande ”bucket list”; sånt här måste vara med i boken. Eller så är hon – på riktigt – så här fantastiskt välmenande.

Lås oss inte utesluta den möjligheten.

Mer än en än gång hajar man dock till över hennes historieskrivning. Den är i bästa fall slarvig, i sämsta cynisk: som när hon berättar hur Centern stått för miljöhänsyn ”i generationer” (sid 85). Eller att det moderna folkhemmets framväxt till stor del berodde på ”självägande bönder”. Det var de som låg bakom Sveriges modernisering. Deras ”handlingskraft och kamp för rättvisa” (sid 147) knuffade på denna process.

Perspektivet är en frisk fläkt jämfört med arbetarrörelsens uttjatade legender, men man kan misstänka att Moa Martinsson, Sara Lidman, Ivar-Lo Johansson – och kanske t.o.m en del nu levande socialdemokrater – har en del att invända mot Annies syn på vad det var som lyfte statarna ur slaveri och tvingade fram det jämställda folkhemmet.

Eller att de i alla fall anser att bilden bör nyanseras en aning.

”…Bondeförbundet, som i dag heter Centerpartiet, hyllade en konservativ – för att inte säga reaktionär – syn på kön och familj. Där beskrevs kvinnorörelsens krav på egen försörjning och jämlikhet som ”moraliskt nedbrytande krafter”

Ann-Marie Ljungberg, Johan Lönnroth & Jimmy Sand,

ur: ”150 år av feminism – från kvinnosak till jämställdhetspolitik”

 

Ja, och sen blir det lite grisuppfödning (för att blidka resterna av det som inte är Stureplanscentern). Annie berättar hur industriellt uppfödda griskultingar blir ”tryggare individer” om de slipper att få svansarna kuperade (sid 87). Hon skriver om föräldraskap också, på ett ärligt och mänskligt sätt.

Oavsett ämne är det mycket fokus på hennes egen ”vinnarskalle” och på hur bra hon brukar göra ifrån sig i offentliga sammanhang. Folk gråter när de hör henne tala (sid 70) (jag vet… man kan tolka det på flera sätt) och hon berättar – frimodigt – om hur det finns de därute som förundras över att hon är en vanlig människa:

”Det finns människor som ibland kan uttrycka förvåning över att jag själv köper min mjölk på Ica.”

sid 80.

Det här är – kort sagt – en person som inte är jätterädd för att lyfta fram sin egen förträfflighet, och på ett sätt är det rörande, ”osvenskt”, men bitvis ganska outhärdligt. Kanske borde en redaktör sagt något i stil med:

”Du Annie, det här blir too much… försök tona ner den egna apoteosen lite.”

Det kanske hände, vem vet?

I så fall misstänker jag att Annie svarade något i stil med:

”Nämen såhär: jag är typen som aldrig ger upp och när jag vet att jag har rätt då står jag på mig. Jag tycker att du som förläggare ska släppa sargen och inse att just den där formuleringen är både vass, empatisk och har fokus på alla människors lika värde. Dessutom har jag en vilja av stål och jag tänker inte kompromissa med min värdegrund.”

Blablabla.

Lite så.

***

Men nu är jag väl hård. Jag relaterar till Annie utifrån Jantelagen och hon skriver om just det fenomenet i boken och faktiskt ganska bra. Hon beskriver hur hennes MVG i alla ämnen dissades när en statsvetare skulle analysera henne inför en valrörelse. Samtidigt som Anders Borgs famösa etta i matte sågs som något positivt; han hade skärpt till sig, visat karaktär och gjort bot och bättring. Ett märkligt hyckleri som sannolikt går att koppla till könsroller.

Hon skriver bra om ungdomsåren också.

Annie Lööf är uppvuxen på en gård. Den första i familjen som blev akademiker (och partiledare). Hon kommer kanske inte från en direkt fattig bakgrund men hon har fått lära sig att göra rätt för sig här i livet. I kapitlet om der heimat docerar hon salvelsefullt om den skadliga ”nånannanismen” som tydligen är mer utbredd i Sverige än på andra ställen.

Cant-Someone-Else-Just-Do-It-Simpsons-Funny-T-Shirt-display

Annie Lööf tycker också att företagare ska få misslyckas oftare och att myndigheterna ska vara mer restriktiva med att använda lagrummet för näringsförbud.

Gnosjöandan hyllas i närmast religiösa ordalag, liksom det sociala patos som påstås prägla denna del av Sverige; detta patos existerar som ett ”inkluderande trygghetsnät” i hennes hemtrakter (sid 203) . Där Annie växte upp finns ingen plats för latmaskar och dagdrivare. I Småland gör man rätt för sig och går det  snett får man hoppas att någon privatperson förbarmar sig över en. Jag hårdrar, men det är lite (eller ganska mycket) ett sådant samhälle Centerledaren målar upp i sin bok.

Eller som Thatcher sa till Women’s Own, 1987:

”There’s no such thing as society… (…)… no government can do anything except through people, and people must look after themselves first. It is our duty to look after ourselves and then, also, to look after our neighbours.” 

Annie Lööf avskyr den passiviserande socialismen. Hon anser att var och en är sin egen lyckas smed. På papperet en enkel ekvation även om de flesta av oss förstår att livet är mer komplicerat än så. Det finns faktorer som medfödda sjukdomar, missbruksproblem och människans inneboende irrationalitet som ibland leder till konflikter och krig men som ibland också skapar stor konst och poesi.

En stor del av vårt västerländska kulturarv är skapat av socialt missanpassade dagdrivare, drömmare, lögnare, oduglingar, ränksmidare och lazzaroner… ”tramps like us, baby we were born to run…”

Jag blir nyfiken på hur en sån som Annie Lööf ser på dessa tillvarons X-faktorer?

Det finns enligt henne 5000 framgångsrika småföretag i Gnosjötrakten. Toppen. Hur många poeter finns det? Hur många protestsångare och rabulister? Hur många porrstjärnor med litterära ambitioner? Magra om ben’a, tillika armar och hals.

Missförstå mig rätt. Annie Lööfs funderingar kring samhället och politiken är behjärtansvärda, men bitvis är de iögonfallande banala och aldrig är det så tydligt som när hon beskriver varför hon är ”för” mångfald. Det bottnar i den egna skolgången i början på 1990-talet; krigsflyktingarna från andra delar av världen – exempelvis Balkan – som kom till hennes klass i lågstadiet. Hon skriver:

”Ett samhälle berikas av mångfald… olika människor med olika bakgrund kan självklart leva tillsammans.”

(sid 209)

Nyckelordet här är ”självklart” fast nej, Annie… det där är inte självklart. Människor med olika bakgrund kan – ibland – leva i harmoni tillsammans. Oftast inte. Aztekernas och de amerikanska urinnevånarnas samhälle berikades definitivt inte av mångfald. Inte heller samernas eller aboriginernas. Pygméerna i Kongo har länge förslavats (bokstavligt talat) av grannfolket bantu.

https://www.pri.org/stories/2011-11-13/pygmies-congo-treated-pets-report

Urinvånarna på North Sentinel Island i Bengaliska viken har enligt vissa beräkningar levt isolerade i 60 000 år. Risken finns att de skulle gå under om en västerlänning kom dit och så mycket som nyste på dem. För att inte tala om vad som skulle hända om någon försökte lära dem socialism. Eller marknadsliberalism. Att ”mångfald” alltid är något bra är m.a.o en lögn och att en politiker på Annie Lööfs nivå är så förtvivlat grund i sin analys av detta begrepp skrämmer mig.

Unknown

Hon kritiserar (med rätta) regeringen Löfvens ryckiga handhavande av asylkrisen 2015 och pläderar för en reglerad, rättssäker invandring med kortare handläggningstider men vore man elakt lagd skulle man kunna påpeka att det hon beskriver – mellan raderna – är ett asylstopp. Ett nytt Luciabeslut så att svenska myndigheter en gång för alla kan komma ikapp med sina Sisyfosliknande arbetsuppgifter. De ”stora reformer” på bostads och- arbetsmarknaden Centerledaren lägger fram (McJobs och avreglerad hyresmarknad) som en förutsättning för att vända den dysfunktionella integrationen (sid 213) kommer gissningsvis inte att räcka. Inte så länge vi häller i mer vatten i ett redan fullt glas.

Fast säger man så till Annie Lööf blir antagligen svaret – you guessed it – ”MEN HUR UTTRYCKER DU DIG!?”

***

Tillbaka till Asa Akira. Ett kapitel i hennes bok som fått folk att gå i taket är det med brevet till hennes ofödda barn. Ett välbekant stilgrepp även om jag tror att vi aldrig sett just den här varianten. Annie Lööf beskriver (i sin bok) hur hon berättar för sin dotter hur människor i andra delar av världen bombas och gasas ihjäl – Asa Akira vill att hennes barn ska förstå vilken närmast religiös upplevelse det var att penetreras dubbelt första gången. Hon skriver om sitt kroniska onanerande samtidigt som hon på andra ställen i boken dissekerar sitt maniska behov av att dela med sig, inte bara av sin sexualitet, utan också av sina innersta tankar; sitt behov av att bli dominerad, slagen, strypt och förnedrad.

Och hon skriver ilsket (och aningslöst) i efterordet av denna andra utgåva, hur många kvinnor hoppade på henne när Insatiable kom ut. Hur hon anklagades för att sakna integritet, för att vara en simpel exhibitionist, för att inte tro på jämställdhet, för att förstöra för sina medsystrar med sina brutala skildringar av sex och med slutsatser som:

”Sometimes a girl just need

the crazy fucked out of her.

Än en gång: skilda världar.

Jämfört med de flesta av oss och definitivt jämfört med Annie Lööfs ”Sanningens Ögonblick”. Så skilda att jag börjar fundera på om Lööf och Akira verkligen kan existera samtidigt (som fenomen) på den här planeten; eller ens i detta universum? Vilken värld är den ”riktiga”? Vem av dem ljuger? Vem av dem är den ”galna”? Vem är den ”normala” av de två?

Fast sen kommer jag ihåg: ”Vi gillar olika!” Och, tja… det här är ju olika.

På riktigt.

***

Jag tror att Asa Akira hade trivts i det nya, normlösa post-truth Sverige. Det Sverige som inte längre går att parodiera. Det Sverige som varje dag bjuder på spektakulära våldsbrott och skandaler som exempelvis den kring Transportstyrelsen, eller den med de kriminella i Malmö som fick bo i lyxlägenhet med städhjälp. Landet där statsmedia och statliga myndigheter gör sitt bästa för att dagligen och stundligen slå undan benen på oss som gillar att syssla med satir…

46493634_619910658423996_8015204788826275840_n

Skärmavbild 2017-12-29 kl. 16.05.29

46512329_284141378901119_3315980288865075200_n

Asa Akira är född 1986 (tre år yngre än Annie Lööf). Hon är uppväxt med YouTube, Pornhub, Darknet och det ymnighetshorn av allmänna mänskliga galenskaper som är ”the internets”. Jag funderar på om det är den ytliga förklaringen till att det numera finns sådana som hon; relativt unga kvinnor som resonerar fullständigt hämningslöst, snudd på nihilistiskt, kring sex och mänskliga relationer? Är det nätet som skapat detta? Eller har sådana människor alltid funnits? Är hon är bara en ättling, i rakt nedstigande, mentalt led till såna som Lamia och Fryne (de grekiska hetärerna), drottning TheodoraMarquis de Sade, Nell Gwynn, Veronica Franco, Hester Prynne och Lennart Geijer?

Och hur var det nu… gick f.d Centerledaren/statsminister Fälldin till horor?

Gick Palme dit?

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EQRnG/topp-politikerna-kopte-sex-pa-bordell

Nej, hävdar de flesta. Ja, hävdar andra.

Något som i så fall betyder att Sverige varit norm- och moralupplöst mycket längre än vi tror. Det är inte P3:s fel (inte bara i alla fall). Sverige skulle vara moraliskt förlorat även om Jimmie Åkesson (och jag) fick vår vilja fram att skrota hela public service.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/akesson-fortsatter-attacken-mot-p3

Nåväl.

Asa Akira hade – oavsett tidsaxeln – knappast höjt på ögonen åt SR:s ”runkskola”. Hon älskar det depraverade och det normlösa. Hon har byggt en karriär och en förmögenhet på att utföra saker på film som de flesta av oss skulle dö av skam om andra människor såg oss göra. Hon är den lyckliga horan som Xaviera Hollander skrev om i början på 1970-talet.

41r4jt9rBoL._SX288_BO1,204,203,200_.jpg

Hon tyngs inte av skam och ånger. Hon är 100% frigjord. Fast det är en annan slags frigjordhet än den vi ser i Sverige just nu. Asa Akira beskriver sin normlöshet på ett chockerande fast samtidigt rebelliskt sätt. Och hon har humor, svart som den svartaste skogstjärn, men ändock. Humor. Sverige har inte humor. Längre. Och den svenska, statssanktionerade normlösheten är inte ett dugg rolig, eller ens omstörtande.

Den är bara fascistisk.

Du måste tycka om den, Winston Smith.

Annars är du ond.

***

Apropå ondska: Annie Lööf berättar utförligt om näthatet som med jämna mellanrum drabbar henne. Det är deprimerande läsning och man lider med henne. Man förstår att hon i rollen som politiker färgats av sina erfarenheter när det gäller det här. Misogynin och den ständiga sexualiseringen av hennes person skulle ha ätit hål på betydligt starkare människor, långt tidigare.

Fast som representant för landets lagstiftande församling kläcker hon ur sig remarkabelt aningslösa saker i anslutning till den här debatten:

”Sociala medier ska användas för att göra gott och åstadkomma viktiga förändringar.”

(sid 111)

Man hoppas att någon vaken journalist någongång kommer att fråga henne: ”Annie, vem definierar ‘gott’ i sammanhanget? Och tänker du – som folkvald lagstiftare – samma sak om vanliga, traditionella medier? Ska SVT:s Agenda, Gotlands Allehanda och P4 Västerbotten också användas för att ‘göra gott’ och ‘åstadkomma viktiga förändringar?'” Känner du till begreppet ‘sluttande plan'”?

Det är i sådana passager – ”sociala medier ska göra gott” – som det står klart vilken farlig politiker Lööf är. Hon är sinnebilden för det gamla ordspråket ”vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner” och även för Dunning-Kruger-syndromet: ”den som är inkompetent är också oförmögen att förstå att denne är inkompetent”.

1qdpui

Hennes tankar kring miljön är lika svåra att hänga med i (det gäller i ärlighetens namn även andra politiker). På sidan 160 i boken beskriver hon inlevelsefullt hur utsläppen av växthusgaser måste minska; ”varje insats räknas och är viktig”. Men redan på sidan 161 talar hon sig varm om ”ökad tillväxt”.

Det är svårt att få ihop hur hon tänker.

Även här.

Menar hon real (inflationsjusterad) tillväxt? Eller nominell sådan? Menar hon ”utveckling” eller ”ökning”? Handlar tillväxten om expansion? Borde inte målet – ur miljöhänseende – vara att minska densamma kraftigt? Kanske till och med reglera den ”despotiskt” á la galenpannan Torbjörn Tännsjö?

https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/drommen-om-klimatdiktaturen-kittlar-och-bubblar-under-ytan/

I en annan passage tar hon upp den kritik hon fått för att ha lyft fram Margaret ”The Milksnatcher” Thatcher som politiskt föredöme. Hon skriver att hon gjorde det för att Thatcher redan i början av 1990-talet varnade för den globala uppvärmningen och visst – äras den som äras bör, men att i efterhand framhäva just den aspekten av Thatchers politiska arv känns som damage control; det går förstås inte att ha Thatcher som politisk idol när man som Annie Lööf och Centerpartiet slagit in på en politisk väg där upplösning av kulturella normer och nationsgränser ses som någonting positivt.

(Thatcher ville som bekant inte bara skära ner på mjölk till skolbarn – hon var heller inte helt villig att släppa ifrån sig Falklandsöarna – därtill ingen större EU-fanatiker).

http://news.bbc.co.uk/2/hi/in_depth/uk/2000/uk_confidential/1095121.stm

Kort sagt: vurmar man specifikt för miljöfrågor finns det andra, mer politiskt korrekta namn att lyfta fram: Rachel Carson, Julia Hill, Wangari Maathai m.fl… Men jag misstänker att Annie som ung bländades av Thatchers antisocialistiska retorik och att hon och hennes nuvarande PR-strateger i efterhand insett att det törhända finns en rad problematiska konnotationer med denna referens.

Därav passagen om Thatchers varma miljöengagemang.

https://www.telegraph.co.uk/news/politics/margaret-thatcher/6906503/Margaret-Thatcher-complained-about-Asian-immigration-to-Britain.html

https://www.folkbladet.nu/360901/centerpartiet-graver-sin-egen-grav

***

Slutligen: kan vi lära oss något om världen, och om oss själva, av de här två böckerna? Om vi börjar med Asa Akiras bok? Ärligt talat, jag vet inte. Bitvis är den sjukt obehaglig och huvudpersonen framstår inte som någon särskilt sympatisk typ. Patologiskt självcentrerad, beräknande, lynnig, vulgär… hennes förringande av det övergrepp hon möjligen utsattes för som barn är svårsmält, även som litterärt ”grepp” betraktat. Samtidigt verkar hon är väl medveten om hur självcentrerad hon är. Hon kritiserar sig själv hårt; pendlar mellan att vara extremt självsäker och extremt komplexfylld och där kan man känna igen sig, om ingen annanstans.

***

Kan vi lära oss något om världen, och dagens Sverige, av Annie Lööfs bok? Ja, det kan vi. Definitivt. Den är ett utmärkt tidsdokument. Ett dokument över en historielös, obildad, patologiskt aningslös era då en av landets ledande politiker valde att lyfta fram följande nonsensrader i sitt politiska manifest:

”Om man bara följer sin inre kompass kommer man att hamna rätt och inte känna ånger efteråt.”

(sid 114)

…the operative word being ”inre kompass”, eller ”magkänsla” – det obehagliga ”bellyfeel” George Orwell använder i romanen 1984 – d.v.s ”a blind, enthusiastic acceptance of an idea”.

Jag vill egentligen inte dra in Hitler i det här (Godwins lag etc.) men jag måste eftersom han garanterat hade ställt upp på Centerledarens ”inre kompass”-resonemang. Han hade älskat det. Jag betvivlar emellertid starkt, efter att ha läst Lööfs bok, att hon själv förstår att hennes allmängiltiga ”liberala”  principer kan missbrukas på samma sätt som de flesta andra politiska ideologier.

Och att hennes strömlinjeformade, till intet förpliktigande floskler är precis det som i värsta fall kan skapa tokiga sekter och en total intellektuell immunitet mot andras sätt att se på världen.

IMG_1872

image-2018-11-26-153222

Jens Ganman 070 266 33 22

Soundtrack: ”Hard Promises”, Tom Petty

Annonser

8 reaktioner på ”RÄTT VÄRDEGRUND – EN KÄRLEKSHISTORIA

  1. Fantastisk recension, det får en bara att undra vad kultursidorna i vårt pinsamma Sverige sysslar med? Här finns wit, gedigna referenser, komik, språk och argument. Jens, du är fantastisk på så många sätt. Här blir det tyvärr bara plattityder, men jag gillar det du gör, verkligen.

    Liked by 6 people

  2. Mycket information och inblick i två böcker jag aldrig ämnat läsa. Och om två personer som jag inte kände till respektive var högst måttligt intresserad av. -Med en sylvass jävla stil som ändå fick mig att läsa hela till slutet. Storartat!

    Liked by 3 people

  3. Jag fnissar så hysteriskt när jag läser dina alster att min fru vaknar och ifrågasätter mig fullständigt. Hon har inte förstått din storhet….ännu.

    Liked by 1 person

  4. Jens, har du talar med Kvartal? En välskriven, uppriktigt partisk men samtidigt full av förståelse. Jag tror nog att båda skribenterna har mera gemensamt när det gäller synen på sig själva och omvärlden – och avsaknaden av empati. Verklig empati.
    Tack!

    Liked by 1 person

  5. Fullständigt fenomenalt skrivet Jens! Sarkasmer och ironi droppar som varm honung mellan dom faktabaserade beskrivningarna. Sjukt underhållande! Borde läsas av alla!

    Liked by 2 people

  6. Stort tack Jens för en fantastisk analys av två knäppskallars självförhärligande och avslöjande biografier! Annie Lööfs bekräftar bara den bild jag fått av henne som helt uppfylld av sin egen förträfflighet och i grunden absolut oförstående för människors olika villkor i tillvaron, en narcissist som är helt tom inuti. Hon är den perfekta marionetten, uppstilad in i minsta teatraliska gest och inövade ansiktsuttryck. Porrstjärnans bok visar bara västvärldens förfall och dekadens, vilket aktrisen ifråga inte alls skäms över att vara en del av.

    Liked by 2 people

  7. Tja, med #MeToo har vi ju redan infört 1984s sexcrime, så jag dubbelplusbellyfeelar att Annie Lööf är rätt kvinna på rätt plats i svesocs tider. (Något får mig också att misstänka att Annie hade varit en alldeles utmärkt ordförande i Junior Anti-Sex Leauge)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s