ÖSTERMALM – rapport från Naziland

Myten om Östermalm som ett nexus för brats i grisrosa Armaniskjortor och inkontinenta valiumtanter i ödsligt ekande paradvåningar lever och frodas. Men är den sann…? Och ÄR alla som bor där nazister? Det korta svaret – om du jobbar på DN och har karriärambitioner – är: Ja! Givetvis! Men finns det verkligen inget mer bakom den posha fasaden? Skulle det inte gå att nyansera bilden av landets mest världsfrånvända och klanstyrda stadsdel näst efter Rinkeby…? I alla fall ein bißchen…?

Jag tror ni vet svaret.

Reportaget börjar med att jag och Muffi tar pirran och beger oss ner till Sturegallerian för att vårhandla lite. Muffi är Ygemanskt loj efter att ha slickat i sig mattes utspillda Halcion till frukost. Hon reagerar inte ens när vi blir rånade av två kulturberikande romer som jag har sett gräva ner stulet tandguld bakom KB i Humlegården de senaste veckorna. Men å andra sida är det inte första gången det händer… Jojo… Östermalm har aldrig varit säkrare… sällan skjuts n-grer med jaktgevär av grevar i dessa trakter numera… (och nej, det var inte jag som sa n-ger nu – det var Aftonbladet. Året var 1970 och det här är folkbildning – inte smygrasism. Så de så.).

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4935078

Ritual. Innan jag låser upp säkerhetsdörren och lämnar hemmets trygga vrå kysser jag porträttet farväl (det gör jag alltid). Ity hon är Sveriges framtid. Hon och… Prins Daniel… af Ocklebou… Ack, ja… att man skulle behöva uppleva den dagen… då en ‘gymägare’ tilläts bestiga en Bernadotte. Fast han lärde sig till slut, gossen; att skota en fock och skilja en Merlot från en Pinot Noir. Även om det satt långt inne. Det är i alla fall bättre (marginellt) än Fröken Älvdalen/Miss Slitz… som är ‘certifierad yogalärare’ enligt Lussan… O tempera, o mores…

Sturegallerian. Mitt älskade vattenhål. Här finns allt man behöver. Reservoarpennor för 17 000:- och cigarrhumidorer för 42 875:-. Jag vet – det låter helt unwahrscheinlich…. men… Realität überschreitet Gedicht… immer…

Avsked (av lata pigor/betjänter) på grått papper skrivs – självfallet – med en äkta Martelé.

Som hittat.

5795:- hade kunnat hålla 500 sudanesiska spädbarn vid liv i en månad… men det hade även Schyfferts omtalade Porsche… (antagligen 50 000 spädbarn)… nåja. Var och en har sitt eget kors – och samvete – att bära…

”Horstövlar”, enligt Lussan. Men det beror faktiskt på vem som bär dem. Är det nån som Malou funkar det fint – om däremot en sån som Jenny S eller Agneta S försöker sig på det… well…

Känslan att man förslösat sitt liv och att tiden hade kunnat investeras på betydligt bättre sätt… (dock måste jag säga att deras Dark Rain Handwash av handplockade björklöv är to die for).

Jag läser ur säljtexten:

”Björk & Berries är ett ekolyxvarumärke inom skönhetsvård med ursprung i den svenska naturen och kulturen… Gamla svenska skönhetsmetoder omvandlas av våra experter till moderna högpresterande resultat för de mest krävande män och kvinnorna som anser att skönheten ligger i det enkla.”

…’metoder som omvandlas till resultat?’

Se där.

Det svenska skolsystemet förnekar sig inte.

Trettio centimeter svart fasa brukade det stå i Leif Hagens postorderannonser på baksidan av Aftonbladet förr i tiden (så sent som 1990-talet faktiskt – jajamen, de har bruna rötter den tidningen…). Fast här rör det sig snarare om tre centimeter… En trevlig liten accessoar oavsett – för det facila priset 2580:- nere hos Brobergs (”Njutning & Stil sen 1881″). Material: icke-miljömärkt ebenholts + jamaicanskt rågummi (lägg märke till detaljrikedomen; de pietetsfullt karvade ådrorna i skaftet, den distinkta flänsen m.m.)

Äntligen.

Lite ”The Shining”-feeling på Esken en blank fredagsförmiddag. Men jag och Lussan passar ändå på att avnjuta varsin Rye or Die (whisky, Vermouth och kardemumma) innan vi drar vidare bort mot Hallen.

Arbeit macht Frei…? Ja, nästan. Jag, Lussan och Muffi tittar in till La Ramberg på väg till Hallen för att höra om hon behöver mer resorb. Det är lördag och hon har migrän. Jojo. Den lilla slarvan. Var upp till fem i morse. Sköt Kalamataoliver från det allra heligaste rakt i munnen på sina marockanska gatupojkvänner har jag fått veta från Nuttan Silverclith som var inbjuden och bevittnade spektaklet live. Anders Danielsson var också där – somnade med pompadouren i förrätten – medan Cecilia H högläste ur Mein Kampf (…as per usual).

Detalj La Rambergs innergård.

Detalj sovrummet.

Hallen. Mitt favoritställe. Var annars kan man köpa en anständig tryffelbrie för under 700kr/kg…? Eller (i smyg) betrakta Alex Schulmans glosögda stirrande efter mjällaste gödkalvlägget hos Willy Ohlssons Eftr.?

…fast den provisoriska träladan är gräslig – jag vet… det känns som ett slags krigstillstånd att gå runt och huka i detta gemena plywoodschabrak. Man börjar förstå hur invånarna i Aleppo har det… vad var det Hemingway sa? War is hell? (…eller om det var Schyffert).

Från Bretagne. Givetvis.

Sandins har – enligt mitt förmenande – alltid haft den bästa flygmangon, och det brukar jag säga till Lussan: ”Lussan”, säger jag, ”Sandins har den bästa flygmangon på hela Östermalm. Det har jag alltid sagt. Eller hur?”

”Ja”, säger Lussan.

”Flygmango”, tänker du konfunderat – om du bor i Sundsvall, Grums eller nån annan gudsförgäten avkrok utanför tullarna. ”…vad är det?

” Jo, se det ska jag och Lussan tala om för dig: det är färsk mango, som inte besudlats med nån slags ekologisk tågresa anbefallen av den vedervärdige Fridolin. Den här Mangon befann sig så sent som för tolv timmar sen på Haiti; handskördad av ett rasifierat jordbävningsoffer – vilket låter hemskt – jag vet – men insikten att man när som helst kan förlora allt, precis allt, gör att dessa fruktplockare är oerhört noga med att göra ett bra jobb – annars får de sparken av Bill Clinton… (läs Peter Schweitzers Clinton Cash så slipper du sitta och gapa som en obildad fågeholk…) …och det vinner faktiskt alla på.

Inte minst vi svenska konsumenter.

ps. Tack för bilden, Colette!

”Jag tar fyra, tack.”

…och så nåt till Muffi.

Dödsförakt att döpa ett svart te till ‘Lilla Hjärtat’… haha! Men lite uppfriskande, tycker jag!

Endast det bästa är gott nog. Allvarligt talat: maskinplockade ostron är en styggelse, helt i klass med traktorplöjda åkrar eller maskinplockad bomull. Mat – och bomull – ska odlas och skördas von Hand. Basta. Här btw – Annie lilla – har du dina enkla låglönejobb. Det finns faktiskt massor av oss som älskar ostron. Och när dessa envisa syrier ändå ligger där och plaskar i vattnet utanför Lesbos – varför inte kasta åt dem några flytande korgar och en snorkel…? Det ska böjas i tid det som låglönsslavar ska bli…

Det ser lite fattigt ut när lådan med djuphavskrabbklor är urplockad redan vid 09.20… men, men… först till kvarn som Lussan brukar säga när det ordnas partouze hemma hos La Ramberg… (ni som sett Slutstation Brooklyn med Jennifer Jason Leigh vet vad jag menar…)

Secreto Iberico. Belevat folk (som t.e.x Alex Schulman och La Ramberg) behöver inte fråga men för er plebejer: Secreto Iberico är en tunn muskel på sidan av halsen av svinet, alldeles intill skuldran; inkapslad i prima späck och därtill vackert marmorerad. Den allra möraste delen på djuret således. Pris? Tja… som vi säger här på Östermalm: ”Måste du fråga har du inte råd.”

Det blir en fredagspåse för 690:- Det är ju ändå fredag.

Vi rör oss upp mot Fältöversten för att lägga ner veckans minneskrans. ”Han var en stor man”, viskar Lussan och snyter sig diskret. ”Vilken pondus… vilket leende…”

Jag nickar och makar en av de tjattrande tiggarna åt sidan med foten.

”Han slapp i alla fall se invasionen av resande…”

”Ja…”, säger Lussan och får nåt avlägset i blicken, ”minns du deras slogan inför riksdagsvalet 1976?”

”Fanns väl inga tiggare i Sverige då, heller? Tok.”

”Nej, jag menar högern.” Lussan himlar sig irriterat.

”Åh, förlåt… nej, jag minns inte… jag minns bara Palmes förskräckliga uppsyn där han stod i fönstret på andra våningen i Kanslihuset… och tittade ner på demonstrationståget mot löntagarfonderna… 4:e oktober 1983… med ett hånleende… Curt Nicolin gick först…”

”Han växte upp på Östermalmsgatan 36… visste du det?”

”Vem? Curt?”

”Palme.”

”Jo, och det är därför jag aldrig går på den… där ligger förresten Rumänska ambassaden nuförtiden.”

”Ja, jag vet… allt går igen… allt hänger ihop…”

”Rösta på Gösta.”

”Så var det. Riksdagsvalet 1976. Nådens år. Carter hade ‘Not just peanuts’ samma år… han var ju jordnötsfarmare gubevars… och ‘A leader, for a change…'”

Lussan blundar.

”Jag blir alldeles blöt bara vid tanken.”

”På Carter…?”

”Nej. Gösta.”

”Jaja… förlåt… svunna tider… ett enklare Sverige… lag och ordning… trygghet och tradition… unt so weiter… Det enda vi har att se fram emot nu är hungerkravaller. Fi donc.”

Karlaplan. Navet kring vilket landet snurrar. Fortfarande relativt säkert men om kvällarna tänder tiggarna sina eldar därnere vid fontänen och jag står och stirrar ut ur min lugubra Boden på femte våningen.

Det är lite som en scen ur The Omega Man med Charlton Heston från 1971. Eller Flykten från New York (som kom tio år senare). The Crazies, ni vet – missfostren som bor i kloaksystemet och kommer upp om natten för att leta människokött…

Tur att man har säkerhetsdörr.

Och en Ruger 10-22.

Villa Adelsohn. Vi slinker förbi Ulf och Lena och lämnar en korg godsaker från Hallen. De är fortfarande deppiga efter af Kleens karaktärsmord i DN och har helt slutat visa sig ute. När vi kommer in i vardagsrummet dånar Clint Mansells Lux Aeterna ur högtalarna medan Ulf raglar runt i morgonrock och kolkar 1762 Gautier Cognac direkt ur flaskan.

”JAG HAR NÄRT EN KOMMUNISCHT VID MIN BARM!!”, ropar han och spänner ögonen i oss.

Lena gråter borta på divanen.

Såna här bubblor växer upp över hela Östermalm. Men det är enda sättet att slippa inbrott. Så sent som i onsdags backade von Rosenbergs in en hjullastare i Lussans antikvitetsaffär borta på Skeppargatan (hon har fått den av sin man som tidsfördriv). De försvann med en 18-delars Röstrand vit Ostindia och en uppstoppad same.

Vi stannar till hos Anders och Dominika och säger hej.

Ödlefjällen på väggpelaren är en subtil påminnelse om att Anders är en s.k ‘reptilian overlord'(allt enligt Dagens Nyheters granskning av Östermalmsarkitekturen).

Anders och Dominika har besök av Chris och Madde och vi kommer rakt in i en improviserad daisy chain. Jan Oskar Sverre Lucien Henri har bjudits in som ideologiskt kuttersmycke för att betrakta övningarna från en moraliskt högre stående punkt. Han sitter uppflugen på sitt uppstoppade lejon (don’t leave home without it) och grymtar med låtsad avsmak åt det han ser:

”Fruktansvärt… borgarklassens diskreta charm… det här kommer jag att behöva skriva en romantrilogi om… bara Ann-Marie hjälper mig med parenteserna. Och att byta blöja.”

Vi går.

Östermalms bästa erotikshop.

Vi promenerar bort till Gärdet för att använda deras besökstoalett (den är gratis).

Lussan protesterar:

”Det känns som att gå in i Kreml…”, huttrar hon och sveper sin Stella McCartney från le Bon Marché tätare om sig.

”Prat”, säger jag. ”Tänk dig att du kissar på socialismen – det är ju faktiskt det du gör när vi använder deras toalett. Du gör nåt bra.”

”Usch, men tänk om vi möter den svarta flickan…”

”Vem?”

”Hon med terrorn…”

”Eh… va?”

”Minister-Boll-Bunke-nånting… var med i Aktuellt för ett tag sen och satt och klippte med ögonen som ett spökdjur på torra land.”

”Du tänker på Tobé.”

”Nejnej, hon den rasifierade. Har hon inte sitt kontor här…?” Lussan ser sig nervöst omkring. ”Där hon sitter och beställer fram nya barnprogram med balalajkaspelande treårings-ensembler från Nordkorea dagarna i ända?”

”Så stereotypt”, säger jag och synar den slött tuggummituggande receptionisten genom monokeln. ”Titta hon har anställt en av sina kusiner… jaja, kan Wallenbergs så kan de. monkey see – monkey do…”

Sveriges Radios mysiga foajé. Modernt. Brutalt. Stilrent. Albert Speer hade varit stolt. Det är inte undra på att SR producerar så mycket högkvalitativa program när miljön är så här kreativ.

Världens mest olycksdrabbade folkgrupp…?

Direktör Helin passerar tragiken utan att titta upp från sin I-Phone 7.

Rutinerat.

Förresten är det ju organiserat. Det förstår vi efter NRK-reportaget. SVT behöver inte ens köpa in det och visa – alla vet ändå. Alla utom hr Lindberg. Fast honom spärrar väl S snart in… bei Gott – med såna vänner behöver de inga fiender…

När ska f.ö Kleenis skriva något om fideikommissen inom SR?

Aldrig gissar jag.

Här sitter de – Sveriges skarpaste opinionsbildare – och igen: man undrar i vilken utsträckning den makalösa arkitekturen påverkar de journalistiska beslut som tas här inne…? Vilka modigt konsekvensneutrala nyhetsreportage skapas i detta nu bakom den hemlighetsfulla fasaden? Olrog tog livet av sig redan 1972 för att han var tvungen att jobba åt Sveriges Radio. Tragiskt. Men vi förstår honom. (Han slapp i alla fall se direktör Helin sitta och dumflina i Doobidoo.)

Mysiga Berwaldhallen. En blandning av DDR-chic och Le Corbusier på rökheroin – jovisst. Men gratiskonsert med Wagner säger man inte nej till. Jag och Lussan går på allt som är gratis (förresten är det ju licenspengarna som betalar det hela …inte för att vi betalar licens, men ändå – i teorin).

Strandvägen. Kan det sammanfattas bättre…? Situationen i Sverige? Herregud, de stjäl ju allt som inte är fastskruvat i väggen.

”Vilka då?”, flämtar du.

Amerikanerna, så klart.

De är tokiga i Dalahästar (…fast du tänkte förmodligen på zigenare och det säger mer om dig än om mig och Lussan).

Ja. På allvar.

Mindre upplysta Östermalmsbor i kö för att betala skatt. Poor fools.

Strandhugg hos Cecilia H. Hon tar emot liggande på rygg i sitt syrgastält á la Michael Jackson. Hon dväljs där inne stora delar av dygnet för att hålla sig ung och få fortsätta sprida sina fascinerande insikter i Expressen.

”Anticimex har just varit här”, sluddrar hon under trasan med eter. ”Brunråttor… brunråttor överallt… och tiggare… man skulle haft en Gatling… som Jesse Ventura i Predator.”

”Men Cissi, då”, utbrister Lussan förtjust, ”så du säger.”

”Kom, vi går”, säger jag. ”Innan hon tar på sig pickelhuvan och börjar marschera fram och tillbaka á la Cleese.”

Detalj Hagens kafferum.

Wrong side of the tracks. I det röda huset bor Lars Ohly.

”Det är som Mordor”, utbrister Lussan med en rysning. ”Och så nära Sophiahemmet… att ingen sa ifrån?

”Där sitter han och lever på bidrag”, säger jag.

”Parasit!”, morrar Lussan. ”Pappa sa alltid till mig och Bebben och Nuttah att aldrig låta socialisterna lägga beslag på vårt arv! Det är därför vi skrivit oss på Jersey allesamman.”

”Good for you”, säger jag. Men sen kommer jag på mig. ”Jag menar: Gut gemacht! Heil Hitler!”

Ett av mitt och Lussans små vattenhål. Här fikar vi varje dag.

En svag doft av ammoniak stiger från den lejongula plyschsoffan (jag tänker osökt på Poppy i Seinfeld) …och visst – det är lätt att göra narr av gamla Östermalmskärringar som Hagen, Guillou och La Ramberg. Men alla har sina egna små bubblor där man känner sig trygg, eller hur…? Det är mänskligt – ist menschlih – att söka sig till likasinnade. Det gör man på Södermalm och det gör man på Gazaremsan.

Samma syndrom.

Främlingsfientlighet (detta utskällda ord) var f.ö det som fick oss att ÖVERLEVA på samlarstadiet, pojkar och flickor. Dök det upp en främling vid horisonten utgick man från att det var nån som ville stjäla ens mat och slå ihjäl ens barn. Om det INTE visade sig vara så… aber gut – die Gefahr ist vorbei. Men man måste UTGÅ från att människor har hintergedanken… only the paranoid survive… Eller som vi säger här på Östermalm: ”Hell Hitler!”

Rent hus. Consuela har städat helt okej medan vi var borta. Blod- och- spermafläckarna från igår kväll syns knappt.

”¿Puedo tener mi salario, por favor”, gnäller hon girigt och visar på revbenen som sticker fram genom den trådslitna tröjan.

”Sie verfehlten einen Punkt”, kontrar jag. ”Macht über das Recht zu tun”…vilket jag hoppas betyder ‘gör om, gör rätt’ på tyska. Seriöst: jag har ingen aning – jag Googletranslatar allt sånt. Är inte nazist av födseln ser ni, så man får ligga i om man vill kunna spela rollen fullt ut. ”Sieg Heil”, vet jag dock hur man säger så jag ropar det rakt ut igen och smäller ihop klackarna: ”SIEG HEIL!”

Consuelas ögon vidgas.

Lite kvällsmat och sen i säng.

Nattlektyr. Jag hittade den i förra veckan på Antiqua borta på Kommendörsgatan. Av princip läser jag inte ”arbetar”-författare men jag har bläddrat sönder både Resa till Nattens Ände och Jüngers Eld & Blod… och nåt med det här omslaget tilltalade mig…. även om det känns väl klichéartat; primitivens förvånat uppvända ansikte… den öppna munnen, redo att frambringa ännu en banal lögn om hur de stora kjolarna är ett ‘kulturellt uttryck’ – inte ett sätt att frakta ut snattade Espressomaskiner och plasmaskärmar från Elgiganten…

… man anar hur spanskröret i nästa sekund landar med full kraft och rispar henne blodig… pappmuggens innehåll far åt alla håll… mannen i bakgrunden stämmer upp en försonande snabbversion av La Vie en Rose på sitt (sannolikt stulna) handklaver…

Jag läser:

Se där. De är alltså nazister. De med. Jaja. Det känns tryggt att veta. Jag ska skicka ett ex till af Kleen. Han kan behöva vidga sina vyer lite den gossen. Ibland får jag för mig att han är så dum för att han bara läser DN. Och därtill antagligen bara vad Wolodarski skriver. Men som man ropar i skogen får man svar, Björn lille. Kom ihåg det. Som man ropar i skogen får man svar…

THE END

…………………………………………………………………………………..

Special bonus!