”Det är nog läge att ta en rejäl fundering på Jens Ganmans medverkan i framtiden.”

2q

Efter min intervju med Sveriges Radio i fredags  uppstod en intern diskussion på företaget om huruvida SR bemött allmänhetens reaktioner i sociala medier på rätt sätt – och om det överhuvudtaget är klokt att släppa fram mig i etern (intervjun har delats flera tusen gånger vid det här laget). 

Lite längre ner kan ni läsa den interna mailväxlingen mellan SR:s medarbetare i ämnet.

Den är intressant ur flera perspektiv.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=6607948

Bakgrund i korthet:

Under helgen loggar en av SR:s medarbetare i Östersund in och skriver följande -anonyma – inlägg på stationens Facebooksida (alltså som kommentar till intervjun med mig):

”Den här hetsjakten på journalister är tröttsam. Det är förstås en tacksam projektion för allehanda aggression och frustration i tiden, att det  skulle finns någon slags konsensus i yrkeskåren om det ‘politiskt korrekta’. Vilket skitsnack. …(…)… Tidsbrist, resursbrist eller osäkra arbetsledare är vad som möjligtvis kan hindra att ett ämne får genomslag INTE någon konspiratorisk PK maffia.”

Ansvarig för moderering av sociala medier på SRJ, Lotta Löfgren, reagerar direkt och skickar ut följande uppmaning på internmailen:

”Någon som har tillgång till P4 Jämtlands konto på Facebook har för ca 3 timmar sedan dvs någonstans vid 15-tiden skrivit en kommentar – i affekt verkar det som – utan att skriva under med sitt namn. Gå in och redigera kommentaren och lägg till namnet, skyndsamt tack!”

Snabbt och helt korrekt agerat. 

I det här läget ger sig en av stationens reportrar in i diskussionen och kommenterar internt:

” jag tyckte svaret var bra. Vi måste kunna säga ifrån när det kastas skit på oss. Sen är det nog läge att ta en rejäl fundering på Jens Ganmans medverkan i framtiden.”

 Det där med ‘rejäl fundering om min medverkan’ (jag har frilansat åt SR P4/P3 sen 1990) gör mig förstås lite nyfiken så jag mailar reportern, Staffan Andersson, och frågar:

 ”Hej Staffan!

Du som har huvudet på skaft: finns det några principiella problem att en fristående debattör som jag medverkar i SRJ:s sändningar?”

Staffan Andersson svarar:

”Hej,

Absolut inte. 

Mvh, Staffan Andersson”

***

I det här läget börjar det bli intressant att veta hur kanalchefen och ansvarige utgivaren Ricky Karström ser på den uppkomna situationen – och på min omdiskuterade och vida spridda intervju – men Karström är på semester och kommer av nån anledning inte åt sin arbetsmail. Han vidarebefordrar dock en skriven kommentar via en reporter (!) som i sin tur förmedlar kanalchefens ord till stationens övriga anställda:  

”Jag vill först passa på att tacka Lotta med flera som modererade diksussionerna (sic) på facebook efter intervjun med Ganman i fredags. Det visar med tydlighet att vi måste vara försiktiga med vissa ämnen på facebook. Ta ett samtal med en kollega eller arbetsledare innan ni lägger ut material. Det var också någon som lade ut en kommentar under signaturen P4 Jämtland men utan sitt egna namn. Så gör vi inte utan om vi agerar som P4 Jämtland så skriver vi alltid under med åtminstone förnamnet. //Ricky”

Även Ricky Karström gör rätt analys i att SR:s medarbetare inte bör kommentera olika inslag anonymt som ovan (och givetvis inte i affekt). Men hur är det med min medverkan överlag…? Är den problematisk…? Det verkar så på ovanstående svar (och på Staffan Anderssons internmail) så jag mailar Karström och frågar direkt:

”Det blev en intressant diskussion efter min medverkan hos SR i fredags. Tänkte bara kolla om du tycker att det sas nåt specifikt i den intervju som var problematiskt ur ett utgivarperspektiv?”

Ricky svarar:

”Jag måste börja med att be om ursäkt. Jag har inte hört intervjun, men i princip är inga intervjuer problematiska ur utgivarsynpunkt. Åtminstone inte den intervjuade. Intervjuaren kan i vissa fall kritiseras av utgivaren, men om (intervjuaren) Björn ska ”bannas” vet jag inte.

Jag ska lyssna på intervjun i morgon.”

Jag svarar:

”Ok, då förstår jag. Jag kommer att skriva om det här på min blogg snart. Många läsare och stor spridning så det är viktigt att ha din synpunkt som ansvarig utgivare.”

Detta mail utlöser ett långt krismöte med ledningsgruppen på SRJ; om det man internt kallar ‘ganmangate’. Mellancheferna är (kanske med visst fog) upprörda över att kanalchefen/ansvarige utgivaren inte lyssnat på den aktuella intervjun innan han uttalade sig i frågan och kom med råd om hur man skulle agera.

Till slut kommer i alla fall ett svar på de tre frågor jag skickat tidigare på dagen:

1. Sas det nåt specifikt i Björn Ns intervju med mig som var problematiskt ur ett utgivarperspektiv

Nej.

2. Du hade alltså inte lyssnat på intervjun innan du skickade ut direktiv till personalen hur de skulle hantera den uppkomna situationen?

Stämmer. Jag fick den beskriven.

3. Eftersom du var på semester när det här hände, hade du delegerat utgivaransvaret till nån annan?

Nej.

Fotnot: en kanalchef på Sveriges Radio P4 tjänar mellan 50 000 och 60 000 kr i månaden.

***

Sammanfattningsvis:

Det finns flera kompetenta journalister på Sveriges Radio Jämtland och alla som jobbar där är i grund och botten trevliga, bra människor (inklusive Staffan Andersson och Ricky Karström). Det här är inget försök att hänga ut dem eller smutskasta stationen som sådan. Med det sagt tycker jag att deras interna reaktioner på min intervju om journalistikens roll i Sverige 2017 är intressant.

Och symptomatiskt.

Den som lyssnar på den aktuella intervjun hör att jag och intervjuaren inte pratar om att det skulle finnas nån ‘PK konspiration’ där journalister samarbetar för att undanhålla allmänheten sanningen. Jag tycker att samtalet är rätt sansat. Och helt relevant med tanke på att min blogg haft 80 000 träffar på just den artikeln. Reportern försvarar därtill Public Service och ställer ett antal relevanta och ganska tuffa frågor till mig.

Jag har f.ö skrivit om ämnet ‘journalistisk konspiration’ flera gånger sista två åren, i olika sammanhang, och det finns ingen sån – tro mig.

http://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/brosttoner-okar-inte-fortroendet-for-medier/

Däremot finns det rätt många kassa journalister i Sverige. Lata och överbetalda sådana; journalister som tror att deras roll är att vara partipolitiska grindvakter i olika frågor – vilket – om det sker inom ramen för Public Service är extra graverande (en anekdotisk bevisföring, jag vet, men jag har personligen träffat ett antal genom åren så ni får tro mig på den punkten.)

Just den diskussionen finns med på ett hörn i den här dokumentären som jag producerade åt P4 Dokumentär ifjol:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/655870?programid=3103

Det var ytterst få av mina kollegor på SRJ som frågade mig nånting om det här programmet efter att det sänts. Den möttes av en ganska isande tystnad, och mycket av det bottnar (misstänker jag) i att vissa av mina kollegor inom media bestämt sig för att jag är ‘rasist’ och har ‘en grumlig agenda’.

Det finns en annan nyhetsredaktion i Jämtland som i flera år jobbat hårt på att etablera just den bilden i olika sammanhang.

http://www.expressen.se/debatt/asiktskorridorens-overvakare-ger-inte-fri-lejd/

Vi återkommer till det i ett annat reportage.

***

Ett förtydligande (för vilken gång i ordningen vet jag inte): jag har inga rasistiska/fascistiska/nazistiska motiv med det jag gör. Jag har tvärtom lagt hundratals ideella timmar senaste tre åren på olika integrationsprojekt häruppe i Jämtland – speciellt riktade mot asylsökande kvinnor.

Ett längre reportage om dessa projekt kommer på bloggen längre fram. Projekten är noga dokumenterade och de har stöttats av både Region Jämtland/Härjedalen, Svenska Kyrkan, Studieförbundet Sensus, Hela Sverige Ska Leva, Östersunds Kommun samt Östersundshem AB.

http://www.op.se/noje/musik/flyktingar-och-lokala-artister-gor-skiva-tillsammans

http://www.ltz.se/jamtland/ostersund/musiksatsningen-gav-40-000-kronor-till-barncancerfonden

Ovanstående är projekt som jag personligen intinerat och skaffat fram finansiering till.

Jag har också genomfört dem praktiskt tillsammans med de fantastiska eldsjälarna Björn Höglund, Johan Arveli, Tobbe Ringdahl och Martin Kjellerstedt.

För att undvika att projekten skulle misstänkliggöras och brunsmetas har jag hittills valt att ligga lågt med min egen medverkan, men som sagt… vi återkommer till det fenomenet (och den systematiska förföljelse jag utsatts för av en enskild journalistkollega) längre fram.

Även detta finns väl dokumenterat.

(Hej Hans! Hej Stefan!)

z

***

Till sist några ord om SR:s interna reaktioner på den aktuella intervjun med mig.

Jag tror att de delvis bottnar i frustration över att journalistkollektivet i flera avseenden just nu är frånåkt av verkligheten.

http://www.aftonbladet.se/a/08prg

Det räcker inte längre att sitta på den trygga, varma redaktionen och leta feel-goodnyheter i andra människors Facebookflöden. Det svenska samhället krackelerar i alarmerande takt och det krävs nya förhållningssätt till det som sker. Såväl publicistiska som intellektuella.

Journalistskrået anklagas dessutom allt oftare för att mörka, försköna och förvränga verkligheten (av såna som mig – inte minst) och kanske med visst fog.

http://www.dagensmedia.se/medier/digitalt/staffan-dopping-om-dn-och-we-are-sthlm-det-ar-inget-annat-an-pinsamt-6244771

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6394462

Svaret på sån kritik har hittills varit (ungefär):

”Den som påstår såna här saker är antingen rasist, foliehatt eller har en dold, halvfascistisk agenda. Ingen journalist behöver vara rädd för att säga vad de tycker. Alla kan tala fritt ur hjärtat. Inte minst på SR.”

http://www.svt.se/kultur/avslutar-samarbetet-med-gp

http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/frida-boisen-sverige-ar-ett-rasistiskt-land/

http://www.expressen.se/ledare/sakine-madon/nej-felaktigt-uttalade-namn-ar-inte-rasism/

http://ledarsidorna.se/2016/10/fallningen/

http://www.aftonbladet.se/kultur/a/x087l/aven-janouch-har-ratt-till-forsorjning

Fast det material jag sitter på berättar en annan historia och den som orkar läsa mig fortsättningsvis kommer att få ta del även av detta.

ps.

Till mina kollegor på SR som just nu läser dessa rader: Jag tar när som helst en kopp kaffe och pratar om allt det här i normal samtalston. Jag bits inte. Jag lyssnar inte på Vit Makt-musik. Jag tillber inte satan. Och innerst inne vet ni att det jag säger är sant och relevant. Den globala mediemarknaden är i blixtsnabb omvandling. Brytpunkten var Brexit och, inte minst, det amerikanska presidentvalet som på sina håll resulterade i en sällan skådad självrannsakan:

http://nypost.com/2016/11/15/new-york-times-edits-its-election-apology-letter/

…medan andra valde att tro att vanligt folk över en natt blivit onda och dumma…

Även i Sverige har journalistkollektivet hamnat på efterkälken. Vi förmår/orkar/vill inte möta nyhetskonsumenternas önskningar om – och behov av – en djupare förklaring på varför Sverige utvecklas i den här riktningen:

http://www.expressen.se/nyheter/broder-i-25-arsaldern-mordades-i-rinkeby/

http://www.expressen.se/gt/ett-barn-i-8-arsaldern-har-dott-i-explosion/

http://www.metro.se/artikel/mohamed-20-finns-droger-p%C3%A5-alla-asylboenden-xr

http://www.sydsvenskan.se/2016-11-01/forskola-toms-av-sakerhetsskal-foraldrar-hotas-av-knarklangare

http://www.expressen.se/nyheter/attacker-mot-blaljus-personal-okar-i-landet/

http://www.expressen.se/gt/svenska-staden-ar-storst-i-is-rekrytering/

http://www.svd.se/feodal-machokultur-rader-i-fororten

Jag har ägnat en stor del av det sista året åt att fundera på varför det blivit så här och hur man kan bemöta det i rollen som journalist. Jag har samlat på mig massor av material från asylsökande, statsvetare, poliser, läkare, socialarbetare, gränskontrollanter, SFI-lärare, HVB-anställda, stora och små företagare och journalistkollegor. Vittnesmål som går att använda som förklaringsmodell.

Jag berättar gärna om det. Privat eller i etern. Jag tror att era lyssnare skulle tycka att det var intressant. Er senaste intervju med mig är ett av de inslag som dragit mest webbtrafik på SRJ sen mätningarna började och jag vet att ni är i stort behov av just detta eftersom andra mätningar visar att lyssningen i det som ska vara ert kärnsegment sjunker.

Hör av er.

2q

……………………………………………………………………………………………………….

 ”…fastän varken vetenskap eller konst eller politik intresserade honom nåt vidare så höll han dock på alla dessa områden energiskt fast vid de åsikter till vilka majoriteten och hans tidning slöto sig… ändrade dessa åsikter endast när majoriteten gjorde det… eller rättare sagt, han ändrade dem icke, utan de ändrade sig själva oförmärkt i hans själ.”

Ur Anna Karenina, Leo Tolstoy

 

Foto: Pixabay.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

41 reaktioner på ””Det är nog läge att ta en rejäl fundering på Jens Ganmans medverkan i framtiden.”

    1. Hej Jens! Jag läser rätt mycket av det du skriver och har länge tänkt nyansera ditt kommentarsfält med kritik, något som icke existerar där. Men jag skulle bli kölhalad om jag gjorde det då det bara är fans som skriver där. Skriver därför några rader här i stället.

      Jag ser inga problem med att ha åsikter. Jag ser inga problem med att delge åsikter i olika medier. Där är vi överens. Men problemet är att du inte medger att det är åsikter du mejslar ut utan påstår det är journalistik du sysslar med fast du har en klar agenda du jobbar stenhårt med att försöka nå ut med. Det är inte journalistik. Det ren och skär opinionsbildning. Detta gör dig komplicerad. Det gör dig omöjlig att referera till som journalist. Därför funkar det inte att publicera dig hur som helst. Det beror inte på censur eller åsiktskorridor utan på publicistisk logik (genrer) och journalistiska arbetssätt. Det är alltså inte någon som diskriminerar dig. Det är du (ditt sätt att skriva och jobba på) som ”definierar” dig fel. Du arbetar som ledarskribenter i tidningar gör, ej som reportrar eller grävande journalister. Det är viktigt att veta.

      Varför är du opinionsbildare och inte trad. reporter eller grävande journalist? Jo, för att du har en given agenda och enbart tar fram och redovisar material som stödjer din tes. Allt som motbevisar dig döljer du för läsarna. Du redogör inte för hela bilden. Tvärtom döjer du den. Det är inte källkritiskt riktigt. Det är motsatsen till god publicistisk sed, regler som hela mediebranschen vilar på. Jag är förvånad att ingen arbetsgivare delgivt dig detta då det är grundläggande information som alla utbildade journalister fått lära sig.

      Mitt tips är, kalla dig opinionsbildare om du vill fortsätta med ditt sätt att arbeta på ELLER se till att bli objektiv dvs. öppna sinnet och redogör även för det som talar emot dig och arbeta mer vetenskapligligt. Att komma med problemlösningar ibland och ur flera vinklar skulle också höja värdet på dina texter.

      Ex. Din intervju med anonym journalist skulle ha varit mer intressant och mer realistisk om du samtidigt presenterat fler åsikter om gammelmedia. Du insinuerar som om att ”alla” känner som denne. Men det stämmer inte. Finns nämligen fler bilder än din anonyme väns. Det vet folk och därför ratar de också din text. Vinklat, subjektivt och ensidigt, är en legitim kritik i nuläget.

      Du har en fantastiskt språk och jobbar hårt, men du vinklar helt enkelt för mycket.

      Allt gott!

      Gilla

      1. Intressant. Men hur menar du att ”folk ratar” min text? Och är du säker på att jag inte har problematiserat min roll som journalist/opinionsbildare i nåt – eller flera – sammanhang? Lyssna på min och Annelie Lanners P4-Dokumentär De Nakna Syrierna i Snön apropå det. Eller läs min Avpixlatintervju. I övrigt ser jag inte riktigt hur mitt sätt att arbeta (såsom du beskriver det) skiljer sig från många andra journalisters. Eller menar du att ex Guillou, Orrenius, af Kleen m.fl är helt objektiva i sitt skrivande och inte har en agenda…? Eller Aftonbladet? ETC? Nyheter24?

        Gilla

      2. ”Du redogör inte för hela bilden. Tvärtom döjer du den. Det är inte källkritiskt riktigt. Det är motsatsen till god publicistisk sed, regler som hela mediebranschen vilar på.”

        Skojar du? Menar du på allvar med att ”hela mediebranschen” håller sig till sådan ”god publicistisk sed”?

        Vi måste leva i parallella universum för mitt intryck är att fejkmedia (de stora tidningarna, TV och radio, d.v.s. msm) i Sverige hårdvinklar och förtiger nästan jämt.

        Gilla

      3. De nöjer sig dessutom inte med att hårdvinkla och förtiga- de ljuger till och med ibland. Här är t.ex. några exempel på DNs lögner som bloggen Projekt Morpheus lyfter fram ( http://www.morpheusblogg.se/2017/01/13/dagens-nyheters-anseende-star-pa-spel/ ):

        – Felaktigt påstå att ”invandring lönar sig” i flera reportage (när invandring i själva verket är en gigantisk kostnad).

        – Publicera falska nyheter om en ”rasistisk brandman” (som inte existerade).

        – På agendasättande manér hävda att ”kriminaliteten minskar” (när brottsligheten tvärtom har ökat lavinartat sedan 1975).

        – Hävda att ”inga terrorister kommer med flyktingströmmarna” (när flera terrordåd sedan begicks av jihadister som hade utgett sig för att vara flyktingar).

        Gilla

      4. Förvisso ett delvis logiskt resonemang, men slutsatsen är inte att Ganmans texter och samhällsanalyser bör underkännas för att de är subjektiva.

        Objektivt är ett dåligt ordval i sammanhanget, journalistik har aldrig varit, kan aldrig bli och bör inte heller sträva efter att vara objektiv. Men jag förstår hur du menar. Du anser att nyhetesrapportering alltid bör vara balanserad och lyfta fler sidor av en fråga.

        Problemet är att svensk media är allt annat än balanserad och neutral (”objektiv” som du kallar det), den är tvärtom väldigt ensidig.

        Vad man än tycker om det som skrivs så bör väl spelreglerna åtminstone vara lika för alla.

        Dvs. om vi ska ha en stor skattefinansierad mediaaktör så bör man rimligtvis kunna ställa kravet att både Jan Helin och Jens Ganman bör få publiceras och höras. Att man får höra olika versioner av sakernas tillstånd, åsikter som skiljer sig åt.

        Så antingen får SVT/SR kraftigt höja kvaliteten och balanseringen i sin rapportering, eller så kommer det fortsätta vara relevant att diskutera åsiktskorridorer och censur i ”alternativa” kanaler.

        I slutändan blir resultatet ungefär detsamma.

        Ingen har fog för att påstå att det saknas bredd i det svenska mediautbudet idag. Vi har hela spektrumet: revolutionära kommunister, sossar, marknadsliberaler, antisionister, fascister, medelmåttor, genier, akademiker, Fredrik Virtanen, satiriker, Henrik Arnstad osv.

        Den svenska debatten är i högsta grad levande och välmående, man måste bara se lite bredare än SVT, SR och Stockholmstidningarna.

        Gilla

      5. Satte mig ner för att besvara dina frågor. Orden rann ur mig. Svaren utvecklades till en förklaringsmodell, en annan bild än din. Av respekt mot dig ville jag ge dig bakgrunden till varför jag tycker som jag tycker. Är nämligen lite hård emot dig emellanåt. Har inte haft tid att redigera ned texten. Ber om ursäkt för det. Livet är fullspäckat, du vet…

        I alla fall. Jag lyssnade på P4 Jämtlands samtal med dig om intervju du gjort med den anonyme journalisten och, vad ska jag säga, jag har samma uppfattning om dig som du tillskriver etablerad media. Drar först några snabba paralleller för att exemplifiera:

        Etablerad media vinklar, förskönar, alltså mörkar, är vad du och dem du refererar försöker insinuera. Det är exakt vad du själv gör, menar jag. Du skriver enbart om dåligheter i samhället. Dåligheter även övriga ser, håller med om och också etablerad media skriver om – men med skillnaden att etablerad media även skriver ur flera olika vinklar, i olika genrer och om mycket annat (inte enfrågeinriktad) samtidigt som ditt eget skrivande är enahanda. Själv uppehåller du dig vid brott/problem med migranter/migration, SD och redogör bara för källor som stödjer din tes och utelämnar källor som motbevisar dig – såväl forskning som andra ideologiska samhällsanalyser lämnar du utanför. Sett till den bild du förmedlar, får man uppfattningen att allt är åt helvete beroende på migrationen, vilket inte stämmer. Du använder till största delen opinionsbildande texter (partinlagor) som referensmaterial. Texter som förmedlar samma åsikter som dina egna. Men skillnaden mellan opinionsbildarna (dina källor) och dig är att dina källor är tydliga med sin agenda (beroende på vilken tidning de skriver för och genre etc. Ledartexter i centerpartistiska tidningar är såklart väldigt centerpartistiska och att Guillou varit medlem i VPK har han alltid varit öppen med) medan du själv gärna hävdar oberoende journalistik trots att du skriver opinionsmaterial med på förhand bestämd agenda/analys/åsikt – jag vet vilka slutsatser du kommer att dra i din nästa text – som är det vi i folkmun kallar vinklade texter. Du tar kändisar som Janouch, med liknande agenda som du själv, i försvar (Je suis) samtidigt som du kritiserar kändisar med andra åsikter än dina egna (Schyffert, Ernman etc.) när de gör samma sak som du, Janouch, Gröning, Teodorecsu, Birgersson, Birro och så vidare, det vill säga för fram sina åsikter. Du redogjorde heller inte för Kulturnyheternas granskning av Janouchs påståenden trots att de hittat uppenbara felaktigheter i det Janouch konstaterade om Sverige. Det borde vara kutym för någon som säger sig stå för sanningen/hävdar opartiskhet att också berätta om felaktigheter bland dem som delar din världsbild, om man säger sig ha den rollen. Du själv målar också upp en bild av att public service mörkar/censurerar vissa åsikter (migrationskritiska, SD-vänliga) men inte andra. Detta samtidigt som en medarbetare på P3 just fått lämna sitt jobb efter att ha deltagit i projekt som kan tolkas partiskt (i detta fall vänster/icke migrationskritiskt). Denna typ av information, som alltså motbevisar din tes, väljer du systematiskt att sålla bort trots att uppgifter är av största vikt för ämnena du diskuterar/skriver om. Du avfärdar vissa kändisars engagemang och volontärarbete gällande flyktingar (som om det vore hyckleri) samtidigt som du själv, lokal kändis som du är, volontärarbetar med samma saker?! Varför du skulle ha ärligare uppsåt än dem trots att du inte har en aning om deras person, uppges bero på att du försöker dölja dina insatser (?) fast du egentligen inte gör det (och varför skulle du/någon behöva dölja sånt? All snällhet beror inte på självgodhet. Det är bara cyniker som tror det), vilket inte är mycket till faktaunderlag?! Sedan ifrågasätter jag dina metoder när du t ex intervjuar EN anonym journalist som i din berättelse får representera hela den etablerade journalistkåren med sina högst personliga åsikter samtidigt som vi, med 100 % säkerhet, kan vara säkra på att du INTE kommer intervjua någon som tycker tvärtom honom/din tes/agenda trots att det finns mängder av etablerade journalister med annan bild än den du, bl a genom din anonyme journalist, gör gällande i en icke saklig framställan om mediebranschen. Du framställer, med andra ord, åsikter som om det vore fakta (även i din satir). Alltså mörkar du, vilseleder läsarna.

        Du tillhör således ett fack. De subjektiva rösterna i debatten. Dem med given agenda. Beroende på hur medvetet det sker, kan sättet att arbeta på definieras som propaganda. Dina påhejare i sociala medier och dina referenser till ledartexter och krönikor handlar alltså om människor med samma åsikter som du. Dessa utgör inte beviset på att din bild är mer sann än någon annans. Det bevisar bara att du tillhör en falang. Icke att förglömma är också att de som inte delar din samhällsanalys håller sig borta från ditt kommentarsfält, bortsett från tillfällena då de väljer att skratta åt sin egen ”åsiktskorridor” möjligen. Det är både trist och typiskt. Men på grund av polariserat samtalsklimat håller ju olika falanger till på sin respektive kant. För det uppstår ju gärna drev när någon försöker nyansera diskussioner. Verkar som att denna sorts ”tysthet” från kritiker tolkas som medhåll fast det egentligen beror på att man inte orkar ta debatten? Kan även gälla i ditt kommentarsfält. Det märks i sociala medier där gruppmentaliteten är oerhört stark och kompromisslös. Inte bara algoritmer som gör att vi grupperar oss och lever i olika bubblor, det är också oförmågan att kunna samsas i och dela på diskussionsutrymmena. Folk hänger ofta med ja-sägare som förblindar och uppmuntrar till enfald. Det är ett problem i problemet vi nu talar om.

        Tar tillfället i akt och fördjupar mig något för att nyansera debatten lite. Hoppas det är ok?!

        Den typ av kritik av etablerade medier och etablissemang som förekommer inte bara i din textflora, är inte ny. Däremot ger nutida fenomen som sociala medier och alternativ medias utbredning sken av att man ”upptäckt nåt fasansfullt” dvs. hittat medier som mörkar och ett etablissemang som styr, som om det vore en välbevarad hemlighet (vilket naturligtvis inte är sant). Redan Strindberg kritiserade medier och etablissemang på sin tid. Tänker bland annat på ”Strindbergsfejden”, i vilken han utifrån egen agenda bedrev opinion mot sådana han inte gillade: svenska akademin, kyrkan, kritiker i tidningar, vissa av dem även verksamma som kulturutövare precis som honom (Heidenstam inte minst som var både författare, kritiker och konkurrent om uppmärksamheten), och vars personkult han menade var okritisk idoldyrkan. Han menade att den ära och berömmelse dessa tillskrevs inte stod i proportion till deras prestationer. Han bedrev med andra ord stenhård åsiktsjournalistik eftersom han ville vara den aktuelle, den man lyssnade på, den med rätt åsikter, bäst penna et cetera i stället för dem han demoniserade som var dåtidens, i hans ögon, etablissemang. Och så här håller det på i tid och otid. Den går i cykler den här typen av kritik. Alltid ifrågasätts dessa parter. Med all rätt! Alla ska granskas för att förhindra korruption! Men om det då som nu går att betrakta etablerade medier och etablissemang som korrupta, vinklande, ryggdunkande skurkar, handlar mer om känslor än fakta och är ofta fråga om tycke och smak (är oerhört sällan etablerad media fälls för felaktig nyhetsrapportering). Snarare går denna form av kritik att förklaras med paradigmskiften eller stora samhällsförändringar, att vi står inför något nytt som gör att vi famlar oss fram både kring hur vi ska hantera och förmedla det som sker. Nu senast var det flyktingströmmen som tog oss med storm. Denna typ av händelse är att betrakta som en process precis som SD:s ”tillväxt” är. Det är något för oss väldigt ovant som smugit sig på och plötsligt träffar oss likt blixten, något vi förmodligen inte anat vidden eller konsekvenserna utav utan tvingats närma oss med ovan hand och med tiden tvingas lära oss agera kring i med erfarenheterna vi gör. Fenomenet kallas i mediesammanhang för tendensnyheter (alt processnyheter) och är ett utvecklingsarbete för såväl samhälle som medier, vilket gör att tolkningar (åsiktstexter) av händelser kan uppfattas ”osäkra”, ”föränderliga” och ”felanalyserade” i realtid utan att egentligen vara det eftersom vi först i efterhand kan utläsa exakt vad vi varit med om. Såväl politiker som medier kan därför verka motsägelsefulla eller sökande under processens gång (inte bara när man jmfr olika tidningar utan också mellan olika genrer i samma tidning), men som med tiden utkristalliserar sig till något mer tydligt vi med fastare handlag kan ta i och de ideologiskt differentierade parterna bestämt sig för hur de ska förhålla sig till.

        Vi förleds ju gärna tro att vi bara på några ögonblick kan utläsa och tolka vilken händelse som helst. Även händelser som kanske har svar som ligger generationer tillbaka i tiden, har med konflikter i fjärran land att göra och mellan folkgrupper vi aldrig tidigare hört talas om (som t ex i fallet med IS. Vem kan med all säkerhet ange orsak och verkan i deras framväxt? Vilken betydelse har arabiska våren haft, USA:s politik etc.? Ändå har vi så många tvärsäkra amatöranalytiker). Denna problematik ska dock inte blandas samman med de oberoende nyhetsreportrarnas jobb, vilka endast återger det som sker utan värderingar (Ex: en båt har sjunkigt utanför Grekland. 300 personer dog). Det är i ledare, krönikor och dylik vi har att göra med tolkningar av samma händelser. Det är där och då källkritiken spelar in. Men när åsiktsmaterialet bara ökar i alla medier på bekostnad av nyhetsjournalistiken, kanske utbredningen av åsiktsmateriel ger sken av att hela medier vinklar trots att nyhetsrapporterna är tillförlitliga?! Det är en rimlig att tro då det kan vara svårt för konsumenterna att skilja på vad som är nyheter kontra åsikter. Speciellt på webben där myllret av information är överväldigande.

        Apropå mörkning. Hans Lindeberg, chefredaktör för Östersunds-Posten, har i dagarna berättat om ett viktigt initiativ som mediernas branschorganisation nyligen tagit: ”Vi dömer inte – vi pixlar” som handlar om allmänintresset i nyhetsrapporteringen. Att regelmässigt publicera namn och bild på misstänkte brottslingar, likaså uppgifter om etnisk ursprung, kan sakna betydelse för sammanhanget och då ska det inte publiceras. Det är väl ansvarsfullt om något. Den texten, Pressetiken gäller lika för alla, är läsvärd:

        http://www.op.se/jamtland/hans-lindeberg-pressetiken-galler-lika-for-alla

        Allra bäst vore ju om vi kunde låta processen ha sin gång, gräva och försöka förstå hela bilden innan vi kommer med tvärsäkra analyser om samtida fenomen. Samma sak bör gälla att sätta sig till doms över dem som har den svåra och mycket otacksamma uppgiften att ta ansvar för och processa händelserna precis när de sker, som exempelvis journalister och politiker tvingas göra. De liksom vi är ju inga ”übermench” utan måste precis som alla andra genomgå en bearbetningsprocess innan nyorientering infinner sig, för att tala i psykologiska termer. Att samhällets alla delar processar sig fram förklarar exempelvis diskussionerna kring hur man ska hantera SD, som har en kontroversiell historia (nazistiska rötter) och en främlingsfientlig politik, och som tidigare inte bjöds in till särskilt många debatter men idag deltar lika flitigt som övriga partier. Nu har hanteringen av SD blivit en annan. Om nyordningen är rätt eller fel, är inte jag kunnig nog att bedöma. Förändringen ska dock inte ses som ett bevis på att omsvängningen är rätt eller fullständigt galen, som vissa hävdar, utan handlar om att pröva sig fram. Numer säger man det var fel att tysta SD (för att SD tjänar på att sätta sig i offerroll), att det är bättre låta deras (kassa) åsikter debatteras i offentligheten. Med andra ord, idag är uppfattningen att SD:s politik bör synliggöras under ordnade förhållanden, i etablerad media som ställer kritiska frågor, i stället för som tidigare, i alternativ media som inte har för avsikt att vara sakliga (då de har få bevakningsområden, vinklar frågor, skippar följdfrågor och är vårdslös med statistik).

        http://www.st.nu/opinion/ledare/sofia-mirjamsdotter-nar-statistik-anvands-som-slagtra-i-debatten

        Jag tycker det här med hur vi famlar oss fram när det gäller främmande saker är ett intressant kapitel. Vi har genom alla tider stött på fenomen vi upplever som ”hot” utifrån. Inte minst beträffande andra kulturer som upprört och skakat om vår låga förändringsbenägenhet i grundvalarna. Vi behövde tid för att vänja oss vid något så ”enkelt” som rocken när den kom. Och när jazzens ”negroida parningsformer” skakade nationen och den kolorerade veckopressens framväxt skrämde vettet ur oss, trodde vi samhället skulle gå sönder. Bara sådant som Nick Carter-litteraturen, som på 30-40-talen ansågs vara den stora kulturfaran som skulle förstöra oss (amerikanisera oss) kände vi oss hotade i vår svenskhet (vad nu det är?). Idag är det islam som oroar och skrämmer. Främmande kulturer (seder, bruk och värderingar) är återigen föremål för diskussion, något mörka krafter såklart utnyttjar. Det talas om islamisering. Det blir gärna så när vi möter något nytt, att vi behöver bearbeta det. Det sker överallt. Inte minst i sociala medier. Vi kan tycka journalister, politiker och ”folket” bara ältar och ältar sin oro, men beteendet är sunt. Dock kräver det källkritik. Vi behöver därför granskningar från medier svars ambition är att vara sakliga, objektiva och konsekvensneutrala, vilket etablerade medier är överlägsna på. Och allra, allra bäst är public service som både har resurserna, förmågan och högsta krav på oberoende och också genomgår den hårdaste fakta- och innehållskontrollen av alla i branschen (nästan som att vara Kravmärkt). Att public service har högt förtroende i alla undersökningar har med detta att göra. De är tillförlitliga. Det ska vi vara glada för och uppmuntra! Vi ska naturligtvis hålla koll på samtliga medier, inkl. public service, att de gör sitt jobb men också vara rättvisa i vår kritik. Av alla på marknaden är Public Service och den traditionella dagspressen mest trovärdiga. Att alternativ media har låga förtroendesiffror beror på dess utstuderade agenda och hårdvinklade artiklar. De förtjänar hård kritik och låga förtroendesiffror. Ingen tvekan om det.

        Andra samtidsproblem

        Tidningsbranschens kris/ekonomiska situation: Betalväggar leder människor bort från sakliga nyheter och nyanserade texter i etablerad media och rakt i famnen på alternativ media och dess vinklade texter. Ett demokratiskt problem.

        På grund av tidspress och konkurrens om läsare/tittare (ett utvecklat klickberoende) måste medier (och politiker för den delen) leverera åsikter om något samtidigt som det inträffar. Inte minst p g a hård konkurrens i sociala medier. Dåligt ur kvalitetssynpunkt eftersom källkritiken får stryka på foten.

        Underdogperspektivet i medier. David mot Goliat är inte bara en stilistisk metod utan handlar om att synliggöra när makten korrumperar på bekostnad av folket/individen. När den lilla människan står maktlös i förhållanden till större institutioner, koncerner, ledningar etc. ger medierna plats för den enskilde. De ger röst åt den lille. Ofta enda sättet för samhällets maktlösa att kunna förändra något. När medier uppmärksammar problem, bilda opinion mot felaktigheter och samhällsproblem – medierna hjälper till att göra demokratisk skillnad. Men underdogperspektivet tenderar att förväxlas med ”vänsterideologi”. Det är att missförstå allt. Här behövs påminnelser om massmedia som den tredje statsmakten…

        Mediekunskap. Många vet inte hur medier är uppbyggda, hur redaktioner och journalister jobbar och vad olika genrer innebär och syftar till. Att det ropas mörkning och vinkling kan många gånger misstänkas bero på missbedömningar hos läsaren/tittaren som inte haft kunskap om olika genrer och arbetsmetoder. Okunskap förvillar. Kanske tom förvrider huvudet på folk?

        Faktaresistens. Trots att en sådan som Jesper Strömback, professor i journalistik och politisk kommunikation vid JMG, Göteborgs Universitet, säger att det inte finns belägg för påståendena om mörkning bland etablerade medier, fortsätter folk hävda motsatsen. Varför förnekas information från dem som vet mer än de flesta? Faktaresistensen är ett jätteproblem.

        http://www.journalisten.se/nyheter/de-forstar-inte-hur-journalistik-gar-till

        Det senaste exemplet talar samtidigt emot din anonyme journalist. Hur förklarar du motbilden som uppenbarligen finns? Speciellt när motbilden stöds av vidimerad forskning? Kan det inte vara så att din anonyme journalist låtit hens högst privata värderingar (om migration och dyl.) överskugga hantverket/det journalistiska uppdraget? Tänk om hen inte uttalat sig professionellt utan låtit en privat agenda tala? Sådana frågor måste ställas! Att mycket talar emot det hen säger måste förklaras. Vi kan exempelvis inte skylla på att ”journalister inte vågar berätta sanningen” eftersom respondenterna i undersökningarna Strömback hänvisar till också är anonyma. Hur kan vi då förklara skillnaderna i uppfattning? Jag spekulerar nu, men förr knöt folk näven i fickan när de inte fick igenom sina idéer. Man inställde sig i ledet. Nuförtiden verkar många föredra att hävda sin rätt (även när de har fel och vägrar pudla), ha svårt för att backa och göra kompromisser? Vissa psykologer hävdar att vi lever i en narcissistisk tidålder. Tänk om dagens människor har svårt att agera professionellt? Tänk om ”jag” anses viktigare än ”vi” och den egna linjen blivit viktigare än kollektivets (branschens)?

        Vad jag försöker säga är att dina metoder, såsom din intervju, inte håller för granskning då du lämnar alldeles för många (kritiska) frågor obesvarade. Frågor du borde ha ställt utifrån oberoende fakta – du borde presentera motbilderna. Om din ambition är att jobba sakligt och källkritiskt, vill säga. Om det däremot inte är din ambition, bör du vara tydlig med att du skriver opinionsmaterial och inte ge sken av att du jobbar journalistiskt när du inte gör det. För det är just den lilla detaljen som lett till att du blir ifrågasatt och som naggat din trovärdighet i kanten. Du har en agenda du illa försöker dölja. Det kostar dig.

        Förlåt för långt utlägg och dröjsmålet. Hoppas också att min sakliga kritik mottages utan att person känner sig ifrågasatt. För det ska inte person göra. Sak skall med sak bemötas. Tack för ordet!

        Gilla

      6. Svar till Jens, Satte mig ner för att besvara dina frågor. Orden rann ur mig. Svaren utvecklades till en förklaringsmodell, en annan bild än din. Av respekt mot dig ville jag ge dig bakgrunden till varför jag tycker som jag tycker. Är nämligen lite hård emot dig emellanåt. Har inte haft tid att redigera ned texten. Ber om ursäkt för det. Livet är fullspäckat, du vet…

        I alla fall. Jag lyssnade på P4 Jämtlands samtal med dig om intervju du gjort med den anonyme journalisten och, vad ska jag säga, jag har samma uppfattning om dig som du tillskriver etablerad media. Drar först några snabba paralleller för att exemplifiera:

        Etablerad media vinklar, förskönar, alltså mörkar, är vad du och dem du refererar försöker insinuera. Det är exakt vad du själv gör, menar jag. Du skriver enbart om dåligheter i samhället. Dåligheter även övriga ser, håller med om och också etablerad media skriver om – men med skillnaden att etablerad media även skriver ur flera olika vinklar, i olika genrer och om mycket annat (inte enfrågeinriktad) samtidigt som ditt eget skrivande är enahanda. Själv uppehåller du dig vid brott/problem med migranter/migration, SD och redogör bara för källor som stödjer din tes och utelämnar källor som motbevisar dig – såväl forskning som andra ideologiska samhällsanalyser lämnar du utanför. Sett till den bild du förmedlar, får man uppfattningen att allt är åt helvete beroende på migrationen, vilket inte stämmer. Du använder till största delen opinionsbildande texter (partinlagor) som referensmaterial. Texter som förmedlar samma åsikter som dina egna. Men skillnaden mellan opinionsbildarna (dina källor) och dig är att dina källor är tydliga med sin agenda (beroende på vilken tidning de skriver för och genre etc. Ledartexter i centerpartistiska tidningar är såklart väldigt centerpartistiska och att Guillou varit medlem i VPK har han alltid varit öppen med) medan du själv gärna hävdar oberoende journalistik trots att du skriver opinionsmaterial med på förhand bestämd agenda/analys/åsikt – jag vet vilka slutsatser du kommer att dra i din nästa text – som är det vi i folkmun kallar vinklade texter. Du tar kändisar som Janouch, med liknande agenda som du själv, i försvar (Je suis) samtidigt som du kritiserar kändisar med andra åsikter än dina egna (Schyffert, Ernman etc.) när de gör samma sak som du, Janouch, Gröning, Teodorecsu, Birgersson, Birro och så vidare, det vill säga för fram sina åsikter. Du redogjorde heller inte för Kulturnyheternas granskning av Janouchs påståenden trots att de hittat uppenbara felaktigheter i det Janouch konstaterade om Sverige. Det borde vara kutym för någon som säger sig stå för sanningen/hävdar opartiskhet att också berätta om felaktigheter bland dem som delar din världsbild, om man säger sig ha den rollen. Du själv målar också upp en bild av att public service mörkar/censurerar vissa åsikter (migrationskritiska, SD-vänliga) men inte andra. Detta samtidigt som en medarbetare på P3 just fått lämna sitt jobb efter att ha deltagit i projekt som kan tolkas partiskt (i detta fall vänster/icke migrationskritiskt). Denna typ av information, som alltså motbevisar din tes, väljer du systematiskt att sålla bort trots att uppgifter är av största vikt för ämnena du diskuterar/skriver om. Du avfärdar vissa kändisars engagemang och volontärarbete gällande flyktingar (som om det vore hyckleri) samtidigt som du själv, lokal kändis som du är, volontärarbetar med samma saker?! Varför du skulle ha ärligare uppsåt än dem trots att du inte har en aning om deras person, uppges bero på att du försöker dölja dina insatser (?) fast du egentligen inte gör det (och varför skulle du/någon behöva dölja sånt? All snällhet beror inte på självgodhet. Det är bara cyniker som tror det), vilket inte är mycket till faktaunderlag?! Sedan ifrågasätter jag dina metoder när du t ex intervjuar EN anonym journalist som i din berättelse får representera hela den etablerade journalistkåren med sina högst personliga åsikter samtidigt som vi, med 100 % säkerhet, kan vara säkra på att du INTE kommer intervjua någon som tycker tvärtom honom/din tes/agenda trots att det finns mängder av etablerade journalister med annan bild än den du, bl a genom din anonyme journalist, gör gällande i en icke saklig framställan om mediebranschen. Du framställer, med andra ord, åsikter som om det vore fakta (även i din satir). Alltså mörkar du, vilseleder läsarna.

        Du tillhör således ett fack. De subjektiva rösterna i debatten. Dem med given agenda. Beroende på hur medvetet det sker, kan sättet att arbeta på definieras som propaganda. Dina påhejare i sociala medier och dina referenser till ledartexter och krönikor handlar alltså om människor med samma åsikter som du. Dessa utgör inte beviset på att din bild är mer sann än någon annans. Det bevisar bara att du tillhör en falang. Icke att förglömma är också att de som inte delar din samhällsanalys håller sig borta från ditt kommentarsfält, bortsett från tillfällena då de väljer att skratta åt sin egen ”åsiktskorridor” möjligen. Det är både trist och typiskt. Men på grund av polariserat samtalsklimat håller ju olika falanger till på sin respektive kant. För det uppstår ju gärna drev när någon försöker nyansera diskussioner. Verkar som att denna sorts ”tysthet” från kritiker tolkas som medhåll fast det egentligen beror på att man inte orkar ta debatten? Kan även gälla i ditt kommentarsfält. Det märks i sociala medier där gruppmentaliteten är oerhört stark och kompromisslös. Inte bara algoritmer som gör att vi grupperar oss och lever i olika bubblor, det är också oförmågan att kunna samsas i och dela på diskussionsutrymmena. Folk hänger ofta med ja-sägare som förblindar och uppmuntrar till enfald. Det är ett problem i problemet vi nu talar om.

        Tar tillfället i akt och fördjupar mig något för att nyansera debatten lite. Hoppas det är ok?!

        Den typ av kritik av etablerade medier och etablissemang som förekommer inte bara i din textflora, är inte ny. Däremot ger nutida fenomen som sociala medier och alternativ medias utbredning sken av att man ”upptäckt nåt fasansfullt” dvs. hittat medier som mörkar och ett etablissemang som styr, som om det vore en välbevarad hemlighet (vilket naturligtvis inte är sant). Redan Strindberg kritiserade medier och etablissemang på sin tid. Tänker bland annat på ”Strindbergsfejden”, i vilken han utifrån egen agenda bedrev opinion mot sådana han inte gillade: svenska akademin, kyrkan, kritiker i tidningar, vissa av dem även verksamma som kulturutövare precis som honom (Heidenstam inte minst som var både författare, kritiker och konkurrent om uppmärksamheten), och vars personkult han menade var okritisk idoldyrkan. Han menade att den ära och berömmelse dessa tillskrevs inte stod i proportion till deras prestationer. Han bedrev med andra ord stenhård åsiktsjournalistik eftersom han ville vara den aktuelle, den man lyssnade på, den med rätt åsikter, bäst penna et cetera i stället för dem han demoniserade som var dåtidens, i hans ögon, etablissemang. Och så här håller det på i tid och otid. Den går i cykler den här typen av kritik. Alltid ifrågasätts dessa parter. Med all rätt! Alla ska granskas för att förhindra korruption! Men om det då som nu går att betrakta etablerade medier och etablissemang som korrupta, vinklande, ryggdunkande skurkar, handlar mer om känslor än fakta och är ofta fråga om tycke och smak (är oerhört sällan etablerad media fälls för felaktig nyhetsrapportering). Snarare går denna form av kritik att förklaras med paradigmskiften eller stora samhällsförändringar, att vi står inför något nytt som gör att vi famlar oss fram både kring hur vi ska hantera och förmedla det som sker. Nu senast var det flyktingströmmen som tog oss med storm. Denna typ av händelse är att betrakta som en process precis som SD:s ”tillväxt” är. Det är något för oss väldigt ovant som smugit sig på och plötsligt träffar oss likt blixten, något vi förmodligen inte anat vidden eller konsekvenserna utav utan tvingats närma oss med ovan hand och med tiden tvingas lära oss agera kring i med erfarenheterna vi gör. Fenomenet kallas i mediesammanhang för tendensnyheter (alt processnyheter) och är ett utvecklingsarbete för såväl samhälle som medier, vilket gör att tolkningar (åsiktstexter) av händelser kan uppfattas ”osäkra”, ”föränderliga” och ”felanalyserade” i realtid utan att egentligen vara det eftersom vi först i efterhand kan utläsa exakt vad vi varit med om. Såväl politiker som medier kan därför verka motsägelsefulla eller sökande under processens gång (inte bara när man jmfr olika tidningar utan också mellan olika genrer i samma tidning), men som med tiden utkristalliserar sig till något mer tydligt vi med fastare handlag kan ta i och de ideologiskt differentierade parterna bestämt sig för hur de ska förhålla sig till.

        Vi förleds ju gärna tro att vi bara på några ögonblick kan utläsa och tolka vilken händelse som helst. Även händelser som kanske har svar som ligger generationer tillbaka i tiden, har med konflikter i fjärran land att göra och mellan folkgrupper vi aldrig tidigare hört talas om (som t ex i fallet med IS. Vem kan med all säkerhet ange orsak och verkan i deras framväxt? Vilken betydelse har arabiska våren haft, USA:s politik etc.? Ändå har vi så många tvärsäkra amatöranalytiker). Denna problematik ska dock inte blandas samman med de oberoende nyhetsreportrarnas jobb, vilka endast återger det som sker utan värderingar (Ex: en båt har sjunkigt utanför Grekland. 300 personer dog). Det är i ledare, krönikor och dylik vi har att göra med tolkningar av samma händelser. Det är där och då källkritiken spelar in. Men när åsiktsmaterialet bara ökar i alla medier på bekostnad av nyhetsjournalistiken, kanske utbredningen av åsiktsmateriel ger sken av att hela medier vinklar trots att nyhetsrapporterna är tillförlitliga?! Det är rimligt att tro då det kan vara svårt för konsumenterna att skilja på vad som är nyheter kontra åsikter. Speciellt på webben där myllret av information är överväldigande.

        Apropå mörkning. Hans Lindeberg, chefredaktör för Östersunds-Posten, har i dagarna berättat om ett viktigt initiativ som mediernas branschorganisation nyligen tagit: ”Vi dömer inte – vi pixlar” som handlar om allmänintresset i nyhetsrapporteringen. Att regelmässigt publicera namn och bild på misstänkte brottslingar, likaså uppgifter om etnisk ursprung, kan sakna betydelse för sammanhanget och då ska det inte publiceras. Det är väl ansvarsfullt om något. Den texten, Pressetiken gäller lika för alla, är läsvärd:

        http://www.op.se/jamtland/hans-lindeberg-pressetiken-galler-lika-for-alla

        Allra bäst vore ju om vi kunde låta processen ha sin gång, gräva och försöka förstå hela bilden innan vi kommer med tvärsäkra analyser om samtida fenomen. Samma sak bör gälla att sätta sig till doms över dem som har den svåra och mycket otacksamma uppgiften att ta ansvar för och processa händelserna precis när de sker, som exempelvis journalister och politiker tvingas göra. De liksom vi är ju inga ”übermench” utan måste precis som alla andra genomgå en bearbetningsprocess innan nyorientering infinner sig, för att tala i psykologiska termer. Att samhällets alla delar processar sig fram förklarar exempelvis diskussionerna kring hur man ska hantera SD, som har en kontroversiell historia (nazistiska rötter) och en främlingsfientlig politik, och som tidigare inte bjöds in till särskilt många debatter men idag deltar lika flitigt som övriga partier. Nu har hanteringen av SD blivit en annan. Om nyordningen är rätt eller fel, är inte jag kunnig nog att bedöma. Förändringen ska dock inte ses som ett bevis på att omsvängningen är rätt eller fullständigt galen, som vissa hävdar, utan handlar om att pröva sig fram. Numer säger man det var fel att tysta SD (för att SD tjänar på att sätta sig i offerroll), att det är bättre låta deras (kassa) åsikter debatteras i offentligheten. Med andra ord, idag är uppfattningen att SD:s politik bör synliggöras under ordnade förhållanden, i etablerad media som ställer kritiska frågor, i stället för som tidigare, i alternativ media som inte har för avsikt att vara sakliga (då de har få bevakningsområden, vinklar frågor, skippar följdfrågor och är vårdslös med statistik).

        http://www.st.nu/opinion/ledare/sofia-mirjamsdotter-nar-statistik-anvands-som-slagtra-i-debatten

        Jag tycker det här med hur vi famlar oss fram när det gäller främmande saker är ett intressant kapitel. Vi har genom alla tider stött på fenomen vi upplever som ”hot” utifrån. Inte minst beträffande andra kulturer som upprört och skakat om vår låga förändringsbenägenhet i grundvalarna. Vi behövde tid för att vänja oss vid något så ”enkelt” som rocken när den kom. Och när jazzens ”negroida parningsformer” skakade nationen och den kolorerade veckopressens framväxt skrämde vettet ur oss, trodde vi samhället skulle gå sönder. Bara sådant som Nick Carter-litteraturen, som på 30-40-talen ansågs vara den stora kulturfaran som skulle förstöra oss (amerikanisera oss) kände vi oss hotade i vår svenskhet (vad nu det är?). Idag är det islam som oroar och skrämmer. Främmande kulturer (seder, bruk och värderingar) är återigen föremål för diskussion, något mörka krafter såklart utnyttjar. Det talas om islamisering. Det blir gärna så när vi möter något nytt, att vi behöver bearbeta det. Det sker överallt. Inte minst i sociala medier. Vi kan tycka journalister, politiker och ”folket” bara ältar och ältar sin oro, men beteendet är sunt. Dock kräver det källkritik. Vi behöver därför granskningar från medier svars ambition är att vara sakliga, objektiva och konsekvensneutrala, vilket etablerade medier är överlägsna på. Och allra, allra bäst är public service som både har resurserna, förmågan och högsta krav på oberoende och också genomgår den hårdaste fakta- och innehållskontrollen av alla i branschen (nästan som att vara Kravmärkt). Att public service har högt förtroende i alla undersökningar har med detta att göra. De är tillförlitliga. Det ska vi vara glada för och uppmuntra! Vi ska naturligtvis hålla koll på samtliga medier, inkl. public service, att de gör sitt jobb men också vara rättvisa i vår kritik. Av alla på marknaden är Public Service och den traditionella dagspressen mest trovärdiga. Att alternativ media har låga förtroendesiffror beror på dess utstuderade agenda och hårdvinklade artiklar. De förtjänar hård kritik och låga förtroendesiffror. Ingen tvekan om det.

        Andra samtidsproblem

        Tidningsbranschens kris/ekonomiska situation: Betalväggar leder människor bort från sakliga nyheter och nyanserade texter i etablerad media och rakt i famnen på alternativ media och dess vinklade texter. Ett demokratiskt problem.

        På grund av tidspress och konkurrens om läsare/tittare (ett utvecklat klickberoende) måste medier (och politiker för den delen) leverera åsikter om något samtidigt som det inträffar. Inte minst p g a hård konkurrens i sociala medier. Dåligt ur kvalitetssynpunkt eftersom källkritiken får stryka på foten.

        Underdogperspektivet i medier. David mot Goliat är inte bara en stilistisk metod utan handlar om att synliggöra när makten korrumperar på bekostnad av folket/individen. När den lilla människan står maktlös i förhållanden till större institutioner, koncerner, ledningar etc. ger medierna plats för den enskilde. De ger röst åt den lille. Ofta enda sättet för samhällets maktlösa att kunna förändra något. När medier uppmärksammar problem bildas opinion mot felaktigheter och samhällsproblem – medierna hjälper till att göra demokratisk skillnad. Men underdogperspektivet tenderar att förväxlas med ”vänsterideologi”. Det är att missförstå allt. Här behövs påminnelser om massmedia som den tredje statsmakten…
        Politik som förvirrar. Högern vill privatisera allt. Därför har de alltid kampanjat mot Public Service. De som inte känner till denna strävan hos högern kan missta denna ideologiska opinionskampanj för saklig kritik.
        Mediekunskap. Många vet inte hur medier är uppbyggda, hur redaktioner och journalister jobbar och vad olika genrer innebär och syftar till. Att det ropas mörkning och vinkling kan många gånger misstänkas bero på missbedömningar hos läsaren/tittaren som inte haft kunskap om olika genrer och arbetsmetoder. Okunskap förvillar. Kanske tom förvrider huvudet på folk?
        Faktaresistens. Trots att en sådan som Jesper Strömback, professor i journalistik och politisk kommunikation vid JMG, Göteborgs Universitet, säger att det inte finns belägg för påståendena om mörkning bland etablerade medier, fortsätter folk hävda motsatsen. Varför förnekas information från dem som vet mer än de flesta? Faktaresistensen är ett jätteproblem.

        http://www.journalisten.se/nyheter/de-forstar-inte-hur-journalistik-gar-till

        Det senaste exemplet talar samtidigt emot din anonyme journalist. Hur förklarar du motbilden som uppenbarligen finns? Speciellt när motbilden stöds av vidimerad forskning? Kan det inte vara så att din anonyme journalist låtit hens högst privata värderingar (om migration och dyl.) överskugga hantverket/det journalistiska uppdraget? Tänk om hen inte uttalat sig professionellt utan låtit en privat agenda tala? Sådana frågor måste ställas! Att mycket talar emot det hen säger måste förklaras. Vi kan exempelvis inte skylla på att ”journalister inte vågar berätta sanningen” eftersom respondenterna i undersökningarna Strömback hänvisar till också är anonyma. Hur kan vi då förklara skillnaderna i uppfattning? Jag spekulerar nu, men förr knöt folk näven i fickan när de inte fick igenom sina idéer. Man inställde sig i ledet. Nuförtiden verkar många föredra att hävda sin rätt (även när de har fel och vägrar pudla), ha svårt för att backa och göra kompromisser? Vissa psykologer hävdar att vi lever i en narcissistisk tidålder. Tänk om dagens människor har svårt att agera professionellt? Tänk om ”jag” anses viktigare än ”vi” och den egna linjen blivit viktigare än kollektivets (branschens)?

        Vad jag försöker säga är att dina metoder, såsom din intervju, inte håller för granskning då du lämnar alldeles för många (kritiska) frågor obesvarade. Frågor du borde ha ställt utifrån oberoende fakta – du borde presentera motbilderna. Om din ambition är att jobba sakligt och källkritiskt, vill säga. Om det däremot inte är din ambition, bör du vara tydlig med att du skriver opinionsmaterial och inte ge sken av att du jobbar journalistiskt när du inte gör det (du har en agenda även när du säger du jobbat journalistiskt – i ämnesval, urval och inriktning t ex). Det är nämligen just den lilla detaljen som lett till att du blir ifrågasatt och som naggat din trovärdighet i kanten. Du har en agenda du illa försöker dölja. Det kostar dig. Är det jag menar med ratad.

        Förlåt för långt utlägg och dröjsmålet. Hoppas också att min sakliga kritik mottages utan att person känner sig ifrågasatt. För det ska inte person göra. Sak skall med sak bemötas. Tack för ordet!

        Gilla

      7. Du undrade om jag kunde skriva en objektiv motvikt. Nej. Det kräver stor research att arbeta fram och leverera något jätteobjektivt. Jag har gett dig en sorts motbild utan att gå in på sakfrågor såsom migration, integration, SD, brott och straff dvs. frågor du avhandlar mer frekvent. Däremot är jag rätt insatt i medier och journalistik, ämnen jag varit inne på här men inte redogjort för i detalj. Det är ju en hel akademisk utbildning jag måste återge i så fall. Jag har bara försökt måla upp några grova linjer som syftar till att visa på andra sätt att se på verkligheten än ditt. Ville problematisera fältet. Komma med andra perspektiv. Det var poängen. Däremot finns det många andra som sysslar med att ta fram fakta och skildra det som intresserar dig på ett objektivt sätt.

        Det var väl allt?!

        Sen. Varför kan man inte trycka svara direkt på dina kommentarer? Blir snett när jag tvingas besvara andra inlägg än dem jag faktiskt svarar på. Konstigt!

        Det har också blivit dubbletter av mitt svar från sent igår kväll. Såg inte ut som den första skickades iväg och därför skickade jag igen. Du kan väl ta bort en av dem. Låta den som inleds med ”Svar till Jens” vara kvar.

        Mvh

        Gilla

      8. Var det inte du som just sa att man inte ska försöka efterforska vem som sagt vad, som så starkt värnade anonymiteten nyss?! Du ser ju på e-postadressen vem jag är…

        Jag vill att DU ska se vem jag är genom min avslöjande e-pastadress, men inte tvingas ta personliga debatter med alla dina anhängare p g a min motbild. Det ids jag nämligen inte.

        Min agenda? Min agenda är eg. fullständigt irrelevant här. Din också. Jag lämnar också dina hjärtefrågor utanför. Dem du bedriver opinion inom. Inte heller mina hjärtefrågor diskuteras här. Det jag i stället gör är att jag kritiserar dina (journalistiska) metoder och angrepp mot etablerad media. Jag struntar fullständigt i VILKEN agenda du eller någon annan har. Det är ATT du (också) har en, jag talar om. Det är tillåtet att ha vilken agenda som helst (ja, i stort sett. Man får inte bryta mot lagen), så vilken agenda och vem av alla agendor som är mest ”rätt” är ovidkommande. Jag har försökt beskriva att (även) du har bestämda åsikter i materialet du presenterar, åsikter som påverkar din journalistik och är synlig i dina texter – eftersom du själv inte verkar tro det? På dig låter det nämligen som att alla andra har agendor men inte du dvs. som om du satt inne på den absoluta sanningen, som om dina arbetsmetoder -journalistik – till skillnad mot andras är den mest objektiva. Det är DET jag haft och har invändningar mot. Jag talar inte om VEM av Wolodarksi, Sakine Madon, Ricky Karström, Anders Lindberg, Malena Ernman, Jimmie Åkesson, dig och mig som har rätt eller fel åsikter, inte heller om agendornas vara eller icke vara. Jag talar om att antingen jobba utifrån sin agenda ELLER jobba med objektiv och saklig journalistik. Jag menar att du försöker blanda ihop de två trots att det inte går. Därför försökte jag berätta om skillnaderna mellan dessa två arbetssätt satt i ett större sammanhang för att försöka ge en vidare bild av medier och journalistik och kontexten vi, medier (och politiker) befinner sig i. Annars blir jag bara bortviftad som en som ”säkert är sur på dina åsikter beträffande migration, brott, SD och så vidare” trots att dessa frågor inte har med saken att göra. Min poäng är snarare att olika åsikter har plats i det offentliga rummet, att olika åsikter finns och är sunt. Min kritik däremot handlar om HUR man som journalist arbetar med samhällsfrågor. VILKA frågor och VILKEN agenda har dock ingen betydelse i sammanhanget eftersom kritiken handlar om hantverket – om medier och journalistik (ämneskunskap).

        Vad jag vill? Jag irriterar mig på att du framställer dig som objektiv när du är subjektiv. Och jag tycker du är orättvis i din beskrivning av etablerade medier. Inte minst i exemplet ovan. Du insinuerar att SR har fel när det egentligen handlar om att de funnit brister i och med din intervju, vilket många med dem har gjort. Jag tyckte du behövde en motbild i stället för att enbart få respons från dem som delar dina åsikter.

        Undrar nu, vill du bara att människor som håller med dig ska höra av sig till dig trots att du utåt sett ser ut att aktivt vilja skapa reaktioner kring och diskutera sakfrågor genom det material du producerar, lägger ut och sedan faktiskt också flitigt diskuterar med (likasinnade) i sociala medier inte minst? Så frågan är väl snarare, VAD VILL DU (med ditt skrivande)? Ha medhåll? Att alla måste över till din sida för den är rätt? Berätta gärna!

        Gilla

      9. Hej igen, jo jag tror visst att det går att blanda journalistik och tyckande… New Journalism kom ju redan på 1960-talet… Hunter S Thompson, Gunter Wallraff… och epigoner som Stefan Nolervik etc. Men dina synpunkter är intressanta och bra med en alternativ syn på saken! Jag rekommenderar igen att du lyssnar på min och Annelie Lanners P4-Dokumentär De Nakna Syrierna i Snön. Där avhandlas ämnet journalism/aktivism. Tack för dina åsikter som väl i sammanhangrt är precis lika subjektiva och vinklade som mina.

        Gilla

      10. LF, du skriver: ”Nu senast var det flyktingströmmen som tog oss med storm”

        Vilken ”flyktingström”? Alla de som flydde från Danmark eller Tyskland? Jag visste inte att det var så farligt där att man måste fly.

        Att det kom en massa människor märkte jag. Tydligen sökte en del asyl också, om än inte alla. Om det var på goda grunder eller inte vet jag inte. Det är ju lite märkligt att de inte sökte asyl i ett tidigare land. Tycker du inte?

        Många verkar ha slängt sina pass, vilket för mig förefaller vara ett bedrägligt förfarande. En del verkar också ha ljugit om sin ålder. Den stora majoriteten verkar ha varit unga män. Är inte det lite konstigt?

        Gilla

      11. Slutreplik.
        Har aldrig påstått att jag inte skulle vara subjektiv!
        Har lyssnat.
        Ska nog börja blogga kring frågeställningarna vi avhandlat. Samtidens dilemman är kul att peta i.
        Allt gott!

        Gilla

  1. Intressant! Men hur har du tillgång till en intern mejldiskussion och med vilken moralisk kompass publicerar du utdrag ur den?

    Gilla

    1. Moralisk kompass, vad menas här? Har inte Ganman använt sin journalistiska kompass, dvs. publicera sådant som är sant och relevant i objektiv och konsekvensneutral anda? Precis som riktiga journalister gör.

      Gilla

      1. Nej, jag efterforskar inget. Jag är inte journalist och kan inte reglerna för hur man får gå in och läsa interna diskussioner och sedan publicera dessa. Genuint nyfiken bara. Om det är så att någon inom SR delat med sig av informationen till dig så är det säkert meningen att den ska komma ut.

        Moralisk kompass var kanske för starkt, men jag tänker själv att om jag läst något som är avsett internt så undrar jag hur det skulle vara att sprida det på det här sättet? Är det lagligt? Är SR:s interna mejl offentliga handlingar? Det ska inte du behöva svara på, jag kan antagligen googla fram detta själv. Blev bara nyfiken hur det funkar då du skriver att du läst interna mejl men inte förklarar varför eller hur du kommit åt dessa.
        Bra att journalistik diskuteras.

        Gilla

      1. Systemet med att granska kommentarer innan de visas gör hela kommentarsfunktionen meningslös. Jag kommer inte se det i framtiden, inlägget är historia. Det kommer bli ett konstigt urval av kommentatorer, vilken vettig person kommenterar med ett sådant här system? Jag kommer aldrig läsa eller kommentera igen.

        Gilla

  2. Väldigt bra!

    ”Jag har f.ö skrivit om ämnet ‘journalistisk konspiration’ flera gånger”

    Jag tänkte kommentera detta med något i stil med att en konspiration inte behövs. Men sen gjorde du det själv med det sista citatet av Tolstoy.

    Däremot verkar äldre konspirationer ha lagt grund för denna kultur som verkar frodas i journalistkollektivet. Några exempel är vänsterkonspirationer som syftat till att vänstrifiera media bl.a. genom journalisthögskolan (den långa marschen) och hur vinnarna skrivit historien efter världskrigen.

    Men detta är ett stort ämne som jag inte har tis att gå in på nu. Jag hoppas dock att du har en viss kunskap om det?

    Gilla

    1. Ska tilläggas att det snäva perspektiv som finns inom journalistskrået nog inte är det värsta. Det börjar ju bli självkorrigerande iom att fler hittar till det rika utbud beskrivningar och analyser som finns på det fria internet.

      Nej, det värsta är nog journalisternas, i varje fall vissas, demokratifientliga inställning (bla vad gäller det fria ordet) och deras vidriga uthängning och fördömande av andra människor bara för att dessa inte har de ”rätta” åsikterna. Detta får som påpekas faktiska konsekvenser i form av risk att förlora jobb mm. Vidrigt!

      Liked by 1 person

      1. Denna smutskastning som bla journalister (det finns fler kålsupare, inte minst politiker) ägnar sig åt är avhumaniserande. När man börjar kalla andra människor för ”brunråttor” är steget inte långt till att faktiskt avliva dem.

        Liked by 1 person

  3. Hej.

    Du vet, jag tror det helt enkelt handlar om att du inte bor på söder, lever på Quattro Stagioni och lådvin, samt har en flamsäker julgran…

    Skämt åsido – stå på dig.

    Din yrkeskår är så sorgligt överspelad och irrelevant så vi har som samhälle inte upplevt motsvarande sedan boktryckarkonsten och att predikan och bibel skulle vara på folkets språk.

    Journalistiken har av teknologin gjorts demokratisk, på gott och ont.

    På min önskelista står en offentlig debatt mellan dig och AB:s Lindberg, samt Uvell och Wolodarski, med Dag Öhrlund som moderator.

    ‘Showdown at DN-corral’, typ.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Liked by 1 person

  4. Lite genant, men trots att datorer är mitt yrke så har jag haft problem med att få VPNs att fungera.

    (Jag är just nu på vippen att läsa källkoden för att se hur ipsec (inte) fungerar sen jag uppgraderade min Linux. 🙂 )

    Gilla

  5. Kort:
    minska mångfalden i debatten och plocka fram ”The vital few”
    som styr och har styrt en verksamhet som nu kostar hundratals miljarder av våra skattepengar årligen . . .
    och har gjort så i ett decennium i.a.f. (dock ökande hela tiden)

    Gilla

  6. Efterforska källa. Är det ett problem ifall det utförs av en vanlig person? Trodde att det var ett påhitt av journalister för att skydda sig mot myndigheter? Kan nån förklara vad som gäller. När det gäller yttrandefrihet som jag trodde var allmängiltigt så verkar det bara gälla från myndighet inte från tidning etc.

    Gilla

    1. Hej.

      Det kan i många fall helt enkelt röra sig om samma fenomen som när relativister hävdar att frihetskämpe och terrorist är samma sak sedd från olika håll:

      ‘Person avslöjar journalists källa, och källan har fel värdegrund; således har avslöjaren tjänat värdegrunden och visat att journalisten fiskar i grumliga vatten samt gynnar mörka krafter.’

      ‘Person avslöjar journalists källa, och avslöjaren har fel värdegrund; således har avslöjaren fel värdegrund och fiskar i grumliga vatten samt gynnar mörka krafter, och ägnar sig dessutom åt näthat gentemot journalisten.’

      Med lite mindre sardonisk sarkasm (mot journalister i kårens fulla prydno) i responsen är det TF (Tryckfrihetsförordningen) man skall läsa:

      [https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/tryckfrihetsforordning-1949105_sfs-1949-105]

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, fd lärare

      Gilla

  7. Det som slår mig mest är hur journalister kan sikta så fel.

    Nej, det är inte rasister i genem ni söker, men bara vanliga människor – ni vet, dom som kämpar att får vardagen ihop, de som har en liten villa, eller ett radhus, vars drömmar begränsas till att få råd till den där hunden som barnen vill ha. Men hur ska det gå ihop med julklapparna?

    Dessa människor har journalisterna glömt bort, därmed helt tappat förståelsen för opinionen idag.

    Gilla

  8. Hej.

    Till hr bloggägaren:

    Eftersom dina texter alltid håller för omläsning (och dina ‘En dag i..’ för högläsning!) så tänkte jag opponera (eller problematisera som det heter på neo-marxistiskt nyspråk) mig angående punkten om journalistisk konspiration.

    Du har sannolikt helt rätt i att ingen sådan föreligger om man tänker sig hemliga sällskap, dunkla mötesrum med cigarrök ner till bordsduken eller liknande; det faller på sin egen orimlighet att någon vars jobb det är att göra karriär på att avslöja andras snedsteg skulle kunna hålla truten längre än vad det tar att få ihop en exklusiv nyhet:
    ”Hemliga journalistklubbens möten!” ”De bestämmer vad Du får veta!” ”Vi har hela listan!” och så vidare.

    Däremot bör du betänka följande:
    Låt säga att majoriteten av Sveriges lärarkår utbildats av handledare med en viss pedagogisk tro (Vygotsky, Dysste, Foucault, med flera) och därför lärt sig att associera allt inom ramarna för denna tro. Säg vidare att de arbetar i en homosocial gemenskap där sagda tro belönas genom att du agerar i enlighet med denna. Vad blir då konsekvensen för hur dessa förhåller sig till vad som är pedagogisk och didaktisk sanning?

    Det samma kan appliceras på journalistkåren, som, måste jag tyvärr säga, oftast har sakkunskap om det man skriver om i omvänd proportion till sitt ego.

    Jag skulle aldrig ge mig in i en debatt om partikelfysik om den bedrevs av de som forskar inom detta, men det är vad journalister gör alltmer, och har gjort i årtionden. Då de flesta delar samma homosociala gemenskap, där jobb och avancemang hänger på bekräftade av den gemensamma sanningen kan man säga att konspirationen är internaliserade i ett sektliknande tänkande.

    Jämför, om du minns (jag vet inte din ålder) med ‘bokstavsvännstern’ från förr – där formen på en persons glasögonbågar kunde tas till intäkt för borgerliga sympatier.

    Känns mentaliteten igen hos DN, Aftonbladet, SVT och SR, eller är det bara utifrån man kan se det. likt hur föräldrar inte sällan undrar varför min yrkeskår bara flummar runt och misslyckas med det som människor kunnat sedan sen före istiden?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Liked by 1 person

      1. Hej.

        Tack för svar – jag vet inte om jag skall känna mig iskallt skräckslagen eller nöjd och självgod dock.

        Jag hoppas verkligen att du inte drabbas av ‘berufsverbot’!

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

        Gilla

    1. Helt riktigt!

      Lägg till detta att ägarna av media har sina agendor (globalism, anti-nationalism, vänsterliberalism, feminism m.m.), som till stor del sammanfaller med journalisternas subkultur, och belönar och bestraffar journalister efter hur väl de tjänar agendan.

      De journalister som tjänar agendan befordras medan de som motverkar agendan inte får några uppdrag eller avskedas.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s